I det gryningsdunkla vaknar vi
och inser att du och jag är vi.
Men min rädsla bryter ner mig,
min oro lämnar mig stum.

Jag tvingar mig själv till att se dig gå.
Ut ur oss, ut i dagsljuset.
Och i det gryningsdunkla är jag åter ensam,
med mitt trötta hjärta, min kärlekssmärta.