mellan gatan och parken
kanske du mer är
van att se mig
stå och stryka eld på en
tändsticka och hålla för
så att flamman går över
till blosset mellan läpparna

precis som statyer
i allan tid har plägat
mot rost och frost
för människor med öppna
ögon och goda

men nu är nu
och vi ses igen
förutan minsta
rim till skydd

solen är försenad men det gör inget
det går ju alltid
att fäkta med armarna
det är så man gör
åkarbrasor eller vingar
eller för den delen
tvättar sina fönster
genomskinliga

de utposter av glas
som inget annat är
än rinnande sand

vår tändsticka är att
inte kasta bort vad vi har
i mörkret mellan oss
kan du stryka över skräcken med min hand

du rosenbarn
du barn av natten
jag sötebrödsönskar dig
en liten låga
som bara är din