eller var det mattfransar..

minns inte så noga men jag kommer ihåg att alla varnade mig för dem. som om de skulle vara farliga. jättefarliga. alla såg så rädda och osäkra ut när jag frågade. ingen ville. eller vågade svara. de gled undan med blickarna. osäkra. munnarna blev till vita streck. deras händer pillade oroligt på knappar och dragkedjor. jag kunde aldrig riktigt förstå vad det handlade om. och ingen ville förklara. de bara sänkte sina röster och viskade. väste med unkna andedräkter att gobelänger var farliga. sen fick jag inte veta mer. de tystnade.

åren gick. jag växte upp och genomled tonåren. vid tretton första fyllan. vid femton flög oskulden sin väg. genom öppet fönster en vårdag. trosan lite blodig. hade inte skänkt en tanke på det farliga. gobelängerna. dessa som ingen längre vågade nämna och genom åren passerade många kärlekar som aldrig blev av. känslor söndergnuggade med rouge och läppstift. bleka spegelreflektioner. matematikprov och ångest. hatade högstadielärare. en sinnesrubbad sjuksyster vid namn Aina. som ville bota alla skador med kallt vatten. avgångsklass. frihet. äntligen fri.

första gången jag ställdes öga mot öga med en gobeläng. då var jag nästan tjugoett fyllda. det var sen kväll. jag hade rundat hörnet på väg hem. måste ha tagit en genväg. varför vet jag inte. för där stod den. gobelängen. och den var monstruös i sin uppenbarelse. jag förstod direkt vad det var. och jag förstod varför de spred sådan skräck i människor. jag stelnade till i inlärd fasa. hjärtat slog nästan sönder min bröstkorg. det kändes som om jag skulle segna död ner. men så dök en tanke upp i mig. en liten välformulerad tanke. bara några ord. instinktivt grep jag halmstrået och agerade utan att tänka.

tog ett steg. två steg mot gobelängen. sträckte fram min hand och smekte dess former samtidigt som jag log. var mitt leende kom ifrån är än idag en gåta för mig. men jag log. mitt allra innerligaste och effekten av mitt agerande var makalös. gobelängen krympte ihop framför mina ögon. längs mina fingertoppar. den sjönk ner och blev liggande vid mina fötter. jag kunde höra hur den snyftade. allt hotfullt var som bortblåst ur dess existens. jag satte mig lugnt ner på marken. bredvid den. smekte den lite försiktigt. så satt jag länge. i fullständig tystnad. kände mig friare än på länge. hel.

sen den dagen känner jag ingen rädsla längre. inte för gobelänger eller mattfransar. inte för något. och den insikten tänker jag ge mina ännu ofödda barn i gåva. den att inte tillåta rädslan att hindra en från att leva. aldrig någonsin.