Vi talar vitt och brett om vad vi vet
att vi inte vill vara.
Vi talar om fattigdom och kärlekslöshet.
Vi talar om prositution, vi talar om mörkret som
vi springer igenom på vår väg hemåt.
För man vet aldrig om man kan stöta på någon,
mycket farligare än sin granne, sin make, sin vän.
Det finns alltid farligare människor därute i intet.
Där ute där vi egentligen aldrig varit någon av oss men som vi,
någon gång läst om - i ett forum någonstans.

För omvärlden den vet vad som är bra och vad som är mindre bra.
Det vet inte vi, så vi lyssnar och läser, går på det de vill att vi ska
svälja. Vi sväljer och säger att det smakade gott.
Men det är aldrig gott. Det är alltid så äckligt att vi i vår ensamhet
gömmer oss, stänger in oss, låser resten av världen ute. Och gråter.

Vi talar vitt och brett om det vi inte vet någonting om men
som vi vet att vi inte vill bli.
Vi talar om ett liv utan lyx, ett liv utan kärlek.
Ett liv med kravfyllt sex i utbyte mot en del av vår värdighet
- i utbyte mot en tusenlapp.
Vi talar inte om att det inte är mörkret vi fruktar utan att
det i själva verket är oss själva som vi inte orkar med när bara
våra andetag hörs och bara ingenting syns.
Det skrämmer oss att vi inte vet någonting om oss själva,
men vi skyller på mörkret. Mörkret som är lika tomt som våra utryckslösa ansikten.
I natten. I morgon. I en annan del av världen.