min linje
den jag barfota ömsom vandrar
ömsom springer planlöst
på sandbrokig stig. alltid på väg
född utan skor.

.ett barfotabarn.

en linje.
där min början
och mitt slut inte går att uppfatta
barksträva stammar skymmer sikten
där rösen och mossiga stenar döljer
mitt ursprung min framtid

.jag minns inte.

svalkar såriga fotvalv
i det klargröna vattendraget
skymtar så Näckens hudbleka gestalt.
mellan furor. allt det ymniga gröna
jag hör musiken
nimmer skratten

inser.
att någon annan längs sin egen stig
just nu möter sitt öde.
kanske lika barfota
och med såriga knän som jag
till tonerna. av Dödens violin

längs den kurviga stigen vandrar jag
passerar tidens gränser. plockar några minuter
samlar dagar och nätter
lämnar blödande sår
bakom mig.

händelser förbleknade
minnen. i en sammetsask

linjen jag följer är lika imaginär
som högst påtaglig
för när kall snö blåfryser mina tår
följer salta tårar i mina spår
väl där framme finns en gräns
där tar min stig slut

.jag upphör.

och även om jag lurar. mig själv
är stigarnas oändliga örgreningar
inte till för mig att välja

ett val inte ämnat för en dödlig

vid gränsen. tar den lodräta linjen vid
den kosmiska axeln
den som visar mig vägen till andens
tillvaro.
i annan dimension