är en supernova av mörker i

mitt förnuft som är kroppens verktyg

och världen inget material

som ska bankas till rätt

form av min närvaro

jag vill inte lämna

spår hos er

svepa in

en kroppstempererad vind

sedan ut till min

inre istid

världen är en smed

som slår mig tillrätta

rätta till mig

till rätt acklimatisering

jag slappnar aldrig

av glödande eld

men minsta beröring

böjer mig som vass

när jag trillar mot ingenting

och bara jag är här försöker

inte låtsas som någonting

hjälper mig att fortsätta hata

sekunderna som håller mig vid liv

ensamma skuggor

finns kvar när solen går i moln

jag går omkring

följer cykelbanan som blåser

genom stadens ytterkant

låser jag in mig själv

i tröttheten

bortdomnad närvaro

ingen hörde av sig ikväll

igen och jag blev inte

bjuden på bio

så jag satt i två dygn framför datorn

och hoppades någon skulle rädda mig

jag har det ju ganska bra

skulle vissa nog lära mig

att jag alltid mår skit

verkar inte spela någon roll

när det kommer till kritan

är svarta tavlan för liten

för att få plats på väggen

jag tänker inte skriva

"jag ska aldrig..." tusen gånger

för jag håller allt

jag lovar alla andra

men skiter i orden

jag aldrig kommer höra