gårdagen var en känslomässig berg-och-dalbana
hjärtat var så tungt att bära
jag var tvungen att ta mig ut
långt härifrån

jag fann mig själv gåendes på en stig i en mörk skog
dimman blev allt tätare
och luftens tyngd lämnade blodsmak i munnen
som om att helvetets portar låg runt hörnet

venerna i armarna svällde upp av blodet som tycktes koka
i hjärtat brann en evig eld
jag föll handlöst mot marken men nådde aldrig ända ner
tårarna som rann blev ånga som försvann i nattens dimma

jag skrek!

jag skrek ut mitt hjärtas ord
som jag så många gånger försökt uttrycka på papper
men som aldrig fastnar

näven for slåendes mot astfalten
jag slog
jag slog med all den lilla kraft jag hade kvar
lämnade knogarna sönderslagna
röda, av blodet som rann

jag såg på mina knogar
som tycktes vara fyllda av smärtsamma minnen
min blick blev tom
helt lelös i kroppen

regnet föll som spön från skyn
lämnade mig liggandes på astfalten
efter alla rapp som gjorde att jag badade i blod

demonerna festar inatt
dricker det röda som pumpas ur min kropp
de skålar och skrattar

korsfäst mig
tortera mig till döds
återuppliva mig
och ha ihjäl mig igen

ty inget gör så ont
som ett hjärta som är trasigt

och bland mitt hjärtas fragment
där brinner fortfarande elden
min kärlek för dig