Ensamheten kommer över mig igen. Den kommer hårt.
slår mig ner på botten, utan förvarning.
en dag så fylld av glädje och vänskap förbyttes till
en kväll i ensamhet och undran.

En undran utan fråga, utan svar.
Utan orsak.

Mitt i lyckan slår man sig hårdare skrev jag en gång.
Men det var inte lycka, bara tillfällig glädje.

Lycka ser bara ut som ett ord, men ensamhet är stort och svart,
skrikande och obevekligt.
Den har jag sett.
Än har den bara anats i utkansten, men den kommer hitåt.
Bort kommer jag inte, för min ångest håller mig fast.
Vad ska bli och hur blir det då?
Jag vet inte, för jag kommer aldrig dit!
Jag sitter fast!
Då och nu.