I det dunkla ljuset från en ensam lykta,
i den fuktiga nattkölden på kyrkogården,
låter dödgrävaren ljuda en dov sång,
en rekviem i e-moll; en psalm för Sofie.

Jag ryser i kylan och kastar en dyster skugga
över graven för John Lind, avliden i november.
Mellan mig och dödgrävaren byts inga ord.
Han har sina anledningar, jag har mina.

Vi lämnar det vid det.