Vart tar tiden mig, vart skutar denna plåga.
Jag förföljs av gamla minnen, jag vill blåsa bort. Tänk om man var liten ovh kunde börja om. Då kanske inte orden fanns utvecklade färdiga bara känslorna jag inte fick visa. Nu måste jag ha ständig bekräftelse att duga och något bevisa.
Jag vandrar längs en väg i mitt liv de känns behagligt bra i mitt inre nu, du kunde aldrig bryta mig itu. Jag ser i bland ditt falska leende, och hör ditt tomma snack.
Jag skäms och önskar dig ändå väl och säger tack. Jag kan inte ändra på detta som har hänt. Fast de forsätter mellan oss och vara spänt.
Du är min pappa jag måste älska dig och förstå, något du aldrig mig visade el gav.
För dig var allt på ett sätt ett oändligt stort hav. Jag låter tiden gå. Det finns så mycket mera som kan ändras för mig. Glöm aldrig Jag älskar dig.