Det var som att åka tåg, genom orimlig vegetation.

Det var som att titta på klockan, och veta när det skulle ske, men sekunden efter så kunde allt förändras. Det var som att lyssna på frasiga ord och hes längtan, men i nästa sekund en ödesdiger omvändning, och aldrig veta hur, varför eller när. Det var som att trippa på tå i ett minfält av splittrad kuvad vilja.

Ambivalenta stenrösens förrädiska blickar.

Det var som att samla sina vänner i en korg och se framemot ett möte, för att i nästa ögonblick raseras. Tvinnas. Spottas ut. Fragmenteras i oljiga stödord om att sammanhangen aldrig kan anpassas, förlita sig på och grunda en ton av ömsesidig känsla. Det var som att trådarna i ulltröjan ständigt hängde fritt över armen, svepande likt flyende blickar gömmandes i en tyst garderob av längtan. Det var som att doppa fingret i en burk av honung och gav samtidigheten en skämd smak, omgärdat fingertoppens yttersta glans.

Det var som att tala med sig själv, men alltid höra en annans röst, producerat av tillfälliga känsloyttringar av kravmärkta resonemang boendes i en liten kojja av ideér, fastnaglat sen referensramarnas psykosyntetiska intåg. Det var som att kupa sig ner, och vidröra en sällsynt blomma och försiktigt studera dess antologi, för att sedan kringgärda ett begrepp om fundamental ömsesidighet. Låta ett regn få sova fritt, medans molnen vakar över nybräckt doftande bröd. Det var som att låta sig läggas på rygg, för att bli den bro, vars fötter skred över bröstet, för att om möjligt på andra sidan låta sig få se,en annan del ögonblicket. Det var som att gå på skattjakt i en oresonlig magi, mellan djupaste skogars vilsenhet och öppna ejders självklara seger.

Det var som att röra en varm hästrygg, smeka en mjuk man, känna en hov glipa genom frostsprött dagg. Vara sältan i ett löstkokt ägg.

Det var som att simma motströms i en kaskad av förbjudna synder, där gömslen och vita vittnens undanskymda matmorsblickar vände sig åt sidan, med ett tveksamt hopp ur ett skuggat leende. och där händernas grepp om nattvardens slev var lika hårt spänd som mjukt poröst. Försvinnande som ur en kärna. Givande bortgånget. Det var som att lagar upphörde och nya brott begångna ur en ton av prövotid, axelmakters förnämsta intuitiva vilja, upphällt i en brygd av ångande vilja, urdrucken gemensamt och mätt berått begånget, som att vakna ur en sömn av flackande bilder vars kapitel ständigt kapslades in i en oregelbunden rytm av ologisk kronologi. Där kloka ord fördelades till en ovettig melodi av disharmoniska resonansers tvivelaktiga besked. Som en rörelse av taktfull pinne, svept genom en publiksatt sal, där dirigenten plötsligt blev döv. och stacckatorytmiska felskär, skar genom cellons förvilsna sfär.

Det var som att rykta en tid, varsamt noggrant, och böjja sig ner mot den del av undrets anda, och köpslå sig själv, mot en pulserande tinnings vara och samtidigt vara sista droppen ur en skvätt vin gömt i en bagboxsyndrom.

Det var som att gå på torget och inköpa frisk färsk vegetation. Ställda i en korg av vitrödruk, och där min hand var lika energisk som viljan att ingridiera något helt nytt. och där tacksamheten var min lov, och tidens typiska mening, en målning av färger, en tavla av gommens smäkta instrument. Det var som att skönja en 39gradig känsla, vilande i ett hav av kvällens förväntan, ett rådbråk av kryss och vita viners muntäta kyss. Det var som att sova sliten ur ett kall, indragen genom ormars mörknade stenvila, med en frätt synpass skallad genom förmörknade tvivel som sista bladet i kalleankas jubileum nummer 1982.

Det var som att spinnas i vanilj, och dränkt i bomullslindade fingrar och sista smeten ur förväxta mögliga svampars dysfoni. En förvriden jackpott i lustens tecken.

Det var som att kastas ut genom en storm av stunn sanning där tänders skärande slag drogs ur tidens omedelbara krav - på tveksam bekostnad av skrymda liv. Det var som att inse, att värden inte är ett arv, och kärlek var något som köptes, av ord och interaktiva skådespel, vägd på en skål av olika pund, och där tomheten fylldes av fabellik tro.

Det var som att lotsas i ett palats, av närvarande karamellers oemotståndliga doft, vars slöjande rikedom aldrig kunde försvinna

Det var som att tigga, be om förståelse och kräva minst en marginal, om att kroppen fräts upp i det tysta. Det var som att vara en möbel, i ett rum där andra satt, ovetandes och frånlysta av en viskande röst. Det var som att se skor vandra förbi, ur ett saxat tempo av frånvaro, genom salongers hemköpta dramati, och hur splittrade mungestalter slogs om skepnader, rollers vara och kallskänkt armorös verklighetsanonymitet. Det var som att sitta på en trappa, i timmar, och vänta som en hund, för att känna ett ord. En önskan. En vilja och kanske en blick.

Det var som att vara en tesked, dränkt i en gom, av läppjande egocentrisk nougat,

Det var som att låta tänder rispa sig i marmor och låta tungan skrapas modig, för att i förväntan ännu en gång, kompromissa bort en del, igen. Det var som att vaka över döda, och vänta på en ängel som kunde väcka livet tillbaka, till den tid som var måste. det var som att bjuda ut sina tarmar till otjänlighet och ge bort varje kroppsdel till slaktarens bod, där endast en själs sanning lever vidare. det var som att vara en känslomässig spottkopp vars krav jag svalde och såg ett större perspektiv, förbi, smaken och den olustiga väsendets varnande röst. Det var som att leva i en partikelaccelerator snurrandes i ljusets hastighet, tvinnandes hatandes längtandes tvivlandes födandets med fingrars stötiska känsel och vänta på bigbang genomborrat i ett djupaste inre.. av stundens monumentala förklaring

Det var som att vinna en tid, friktionslöst förbi, en sällsynt
sällsamt dyrbar verklighet

Det var som att vara

en del

av ditt du