Jag var äntligen här på Sousolito Drive. Värmen kändes bedövande även om det var tidigt morgon endast 6:15.Dygnsrytmen var upp och ner och längtan efter en frukost med kaffe, hade fått mig utanför mitt tysta svala hotellrum. Iförd knäkorta vindbyxor och tunn randig blus utan ärmar, solglasögon och en vidbrättad hatt, sandaler av minimalitet och midjeväskan gjorde att jag ändå kände mig vinterklädd.

Många var uppe redan, på väg till sina jobb längre in mot stadens centrums kontorskroppar. En blågrön spårvagn mot Rue de Pascal hyste några trötta resenärer med morgondagens tiding \"La Mignon\" att läsa där bladen fladdrade av luften från de öppna kupefönstren.

Vandrade in på en lite mindre sidogata som mynnade ut i ett rosa stenlagt torg med en vattenkastande fontän där vita keruber, var ifärd med att klänga omkring upp mot den orubbliga madonnan som forskande såg bort mot det osynliga havet, med sin kupade hand för att skydda ögonen mot solen. Ett av de gamla konstverken här i staden, älskad av dess innvånare.
För oss turister mest ett intressant objekt.

Under några palmträd var solparasoller i grönt och vitt uppsatta över borden intill Café Esparoll. Där slog jag mig ner fick mitt starka kaffe och en beagel samt en kall citrusdrink.

Vid bordet bredvid satt en äldre vithårig dam i en tjock blåluddig jacka . Hennes tunna armar var fyllda av värdefulla armband som blixtrade i solen och henne betjänt serverade henne iste i sugrör som hon försökte vifta bort. Adolfo.. Adolfo…no no cafe??? mumlade hon hela tiden. Betjänten kastade en ursäktande blick mot mitt håll som jag inte låtsades märka för hans skull.

Så var det dags att försöka leta mig fram till mitt mål. Gatan Podermo Villari där jag skulle träffa mitt resesällskap doktor Bernhard Schue och vi skulle besöka hans gamla far där han bodde numera.

Ett gammalt hus ombyggt med personal och läkare för äldre dementa och på annat sätt behövande rika. Det tog tid att leta sig fram och värmen var bedövande nu…min panna var täckt av droppar och ryggen kändes kletig.
Så såg jag Bernhard stå där utanför ett tegelhus i fem våningar med olika kaktusarter planterade vid ingången till porten.

Han hade en vit stråhatt, tunn vit skjorta uppknäppt i halsen och vita linnebyxor allt nästan genomskinligt i den starka solen. Han såg oförskämt sval ut. När han kom fram och kysste mig lätt på mina läppar och gav mig en mjuk sval omfamning och viskade Bella Mio….

Förstod jag plötsligt varför jag rest hela denna väg lämnat allt i mitt land. Jo för att jag blivit helt betagen och förälskad i denna Doktor!

Må du ha gjort rätt val viskade mitt hjärta till mig