hon sitter där hon sitter
och det hamrar
på hennes ögondörrar

snart...
viskar det i tomrummet
mellan dörrarna
saxofonrösten talar mjukt
bara till henne

den ena öronluckan
rister lite
inte helt stängd
inte alls öppen

det är skilsmässa
mellan läpparna
de saknar varandra
men är för stolta
för att mötas igen

mellan dem tystnad

odjuret vaknar och växer
vrålar sin sång

saxofonen kvävs till döds
och aldrig
har just kommit åter