Jag har insett nu,
insett vad du gör med mig.

Darrar mina händer,
slår undan världen så att jag ramlar om jag inte tar tag i din gröna anoraksfamn.
Blåser bort världskartan jag håller och
tvingar kroppen lägga till över natten
i redan upptagen hamn.

Det finns stunder om mörkret när klockan låter mindre,
då jag förstår mig på allting mycket lite bättre.
I natt råkade den i dispyt med väggen,
kastade flämtande upp sitt innehåll på ekparketten.

Jag höll en stilla ceremoni,
nynnade en vacker sång för tiden.
Lät tystnaden
vända oss ut och in tills söndervriden.

Och jag kände i kroppen hur du åldrat mig redan,
vi som mötts i regnet
blott ett halvår sedan.

I två havsblå elypser,
jag lät mitt hjärta falla
i djupaste antarktis
för långt bort att återkalla.

Men älskade, jag ber dig!
Släpp ditt tag och låt mig gå.
Låt svag vandra in i vinterstorm,
låt henne ånyo lära sig att stå!

Du har inte skadat än,
så mycket som du kan.
Öppna bakvägen för mig,
båda vet vi vem som vann.