Dröjande

närmar sig solskenet mina läppar,

för att smaka

som bara solsken kan.


Jag längtar efter

enkelheten.

Den finns

precis överallt

när världen fått färg igen.


Jag är enkelheten ibland

i en bassäng

fylld med människor

som inte kan se.


Vilken björk som helst

kan vara jag

vid vägkanten,

som står och gungar

i takt med vinden

täckt i vårens ljus.


Jag kan vara du,

som ett grässtrå

på en äng,

där du trampas sönder

av barn

som väntat hela vintern,




Men jag kan vara

alldeles

alldeles

livslevande

när du räcker mig

en nyutslagen blomma

och viskar

tätt intill mitt öra

\"du är min vår\".