Den långa kvällens slut

16

Jag far upp och prickar tidningskillarna i deras mustaschprydda ansikten med ena pistolen innan de ens hinner ta sikte på mig och en av dem avlossar ett skott som träffar en full kärring som sitter vid bordet bredvid det bord där mitt och Beatrice glas nyss stått medan han slungas in i väggen.
Innan jag hunnit vända mig om för att göra slut på gringobartendern med geväret bränner han av ett skott och jag känner en svärm småhagel snudda vid min kind. En blodig reva fläckar mitt vackra ansiktet och jag vänder mig mot honom men innan jag hunnit skjuta skallen av den fule fan kastar han sig ned på golvet och laddar om. som tur var har han inte ett dobbelpipigt gevär och ifall han får chansen att skjuta en gång till måste han ladda om det innan han kan försöka pricka mig igen.
Jag kastar mig också ned på golvet och får syn på honom där han ligger och trycker under ett bord. Jag avlossar ett skott som borde ha träffat hans flottiga huvud men det hamnar i halsen och en tjock stråle blod pumpas ut ur hans feta nacke. Att han är skadad verkar han dock inte märka av eller bry sig om och tar åter sikte på mig.
Jag hinner precis kasta mig ur skottlinjen när han bränner av ännu en patron småhagel och känner hur mitt ena ben träffas av ett par av dem.
Svärandes ställer jag mig upp och tömmer det som finns kvar i den ena revolvern ned genom bordet han gömmer sig under och hör honom skrika av smärta. Jag skall precis gå bort för att se till att djäveln är död när ännu ett skott bränner av men mannen måste vara för desorienterad för att kunna sikta ordentligt och skottet sliter bara av min hatt.
Min förbrukade skjutare stoppar jag i fickan och springer sedan fram och sliter bort bordet killen gömmer sig under men som otur är måste det sista skottet han bränt av ha orsakats av hans dödsspasmer, för ena halvan av hans feta skalle är bortslitet. Jag är emellertid fortfarande förbannad på djäveln och i brist på annat att göra med dennes feta lik nöjer jag mig med att harkla mig och spotta en stor gulgråaktig snorloska i hans exponerade hjärna.
Med en arg suck vänder jag mig om bara för att upptäcka att alla därinne flytt den blodiga skottlossningen utan att jag märkt någonting och sveper ett glas öl någon kvinna med rosa läppstift lämnat efter sig.
Jag rätar på en stol som någon har vält och plockar fram en cigarett. Att döda folk är lite som att äta en riktigt god middag, tänker jag och tänder cigaretten, det är så mycket godare att röka efter att man är klar med skiten.
När jag rökt färdigt knäpper jag iväg fimpen mot den döde bartendern och den släcks med ett pysande i en pöl av dennes blod. Hade jag inte blivit träffad två gånger hade jag varit riktigt nöjd med kvällens avslutning, men nu är jag fortfarande förbannad och såren i mitt ansikte och på mitt högra ben svider när jag sakta lunkar bort mot utgången. Jag passar på att ladda om mina revolvrar medan jag går och får blåsa på det skållande heta magasinet innan jag vågar röra vid det.
Jag är klar med båda skjutarna när jag når entrédörrarna och tur är väl det för precis som jag skall slänga upp dem får jag genom den ena svängdörrens glas syn på en pistol som sticker fram från bakom kanten. Jag lyfter min högra hand och sätter ett skott rakt i pipan så revolver flyger all världens väg innan jag kastar mig ut och slänger mig över mannen som stått och lurat på mig därute.
Till min förvåning är det ett mycket vackert och bekant ansikte som ser upp på mig när jag kört in ena pipan i magen på killen och efter att jag sett mig över axeln för att försäkra mig att ingen väntat på mig vid den motsatta sidan hölstrar jag mitt vapen.
– Det var inte igår, säger Mr. J och jag släpper taget om honom. Vi reser på oss och han borstar av sin trenchcoat med en handskbeklädd hand.
– Nej, det var det inte, svarar jag och skakar hans hand.
– Vad säger du om att vi går hem till mig och tar oss en drink? föreslår han och jag nickar. Vi har ju en del att tala om, misstänker jag. Han suckar och börjar gå 67:e fram.
Jag följer efter honom med ena handen vid revolvern beredd på att skjuta den galna jäveln ifall han skulle få för sig att göra något tokigt, men han ler bara åt mig och säger att jag inte behöver oroa mig. Trotts vår fiendskap kan vi väl, i alla fall för tillfället bete oss som vänner.
– Jag var lite intresserad av dig ett tag, säger han när vi tar av till höger och fortsätter upp för 63:e bort mot 75:e där jag vet att han bor, men det antar jag att du redan visste.
– Ja, svarar jag lugnt och plockar fram en cigarett, det kunde jag tänka mig. Till en början funderade jag själv på att lägga in en stöt, men när jag insåg vilken typ av person du egentligen är beslöt jag mig för att skita i det. Du är en typ man inte djävlas med eller älskar utan att få lida för det.
– Nej, det kanske du har rätt i, mister Jaguar, suckar han och ler trött åt mig, men jag har på känn att jag slutligen funnit någon som kan göra både det först- och sistnämnda utan att komma till skada. Det här är väl ändå kvällen jag dör?
Jag svarar inte och han tar det som ett ja.
– Tja, i såfall måste jag väl erkänna att det känns bra att det är du som blir den att ta kål på en beryktad man som mig. Ditt anseende är redan högt bland stadens – och även resten av landets – skurkar och revolvermän. Jag antar att det här blir din krönande åstadkomst som gatans kung. Det hoppas jag i alla fall, min vän.
Jag svarar inte den här gången heller och Mr. J skrattar glädjelöst.
– Jag hoppas att jag inte tror för mycket om dig, Hello, för det skulle verkligen vara en stor besvikelse. Du måste väl ha listat ut mina planer vid det här laget?
Jag svarar inte, men när han frågande ser sig om med en så sorgsen blick att jag bara vill gråta, nickar jag och han ler tacksamt.
– Ja, det känns väl skönt att jag inte hade fel. Jag hörde att du var med när min son dog för några dagar sedan. Hade han något att säga om mig?
Jadå, det hade han, svarar jag och suckar.
Jag misstänkte det, suckar Mr. J och plockar fram en cigarett han också. Jag försökte verkligen vara en god far, förstår du, men den där ungen ville inte inse att allt jag gjorde var för hans skull. Det kanske var en aning förhastat gjort av mig och jag kanske skulle ha agerat annorlunda om jag fick göra om det, men du förstår säkert att jag var tvungen att ha ihjäl honom. Han var i och för sig precis den son jag hade hoppats på, och jag kan inte förklara hur mycket jag respekterade hans vinstintresse och halvkloka intellekt.
Han pausar och drar ett djupt bloss på sin cigarett.
– Jag önskar att han sagt något innan jag sköt honom. Att han bett om nåd, att han ångrade sig eller kanske bara sagt att han inte ville dö, för hade han gjort det kanske jag inte skulle ha avlossat det där skottet. Jag lämnade honom att blöda ihjäl men inte ens när jag såg på honom för sista gången innan jag stack därifrån sa han ett ord. Jag älskade honom verkligen och det var för hans egen skull jag satte den där förbannade kulan i honom.
Jag slänger ifrån mig min cigarett och drar fram min revolver när vi tar av från 63:e och hamnar på 75:e där vi snart skall nå vårt mål. Snart skall jag fullborda mitt löfte och när jag gjort detta är det bara att dra iväg, tillbaka mot el Ciudad del Diablo, Anders, och det som återstod av de vilda barnen. Men innan tiden är inne för mig att lämna stan kan jag åtminstone tänka mig att tala över vissa saker med Mr. J, bara för att försäkra mig om att det jag har lovat att göra är rättfärdigat.
Alldeles strax är vi framme vid trappuppgång 14 och Mr. J drar av sig handskarna för att låsa upp. Jag följer honom upp för trappstegen som tar oss till andra våningen där han bor.
Han låser upp även denna dörr och jag tar av mig skorna innan jag går in och så fort jag sätter foten innanför ytterdörren upptäcker jag att det inte alls är så prydligt därinne som hans utseende verkar vilja föreslå; alla hans möbler står huller om buller och jag är tvungen att plocka bort några tidningar innan jag kan sätta mig i en av hans bekväma skinnfåtöljer.
Mr. J slår sig, utan att bry sig om att plocka bort skiten under sig, ned i en annan likadan fåtölj och plockar fram en flaska likör från bakom ryggkudden. Han drar i sig halva flaskan i et svep och när jag ser förvånat på honom harklar han sig och ber om ursäkt.
– Jag vill ju inte dö helt nykter, förklarar han sig och jag nickar förstående.
Jo, det förstår jag, men än är kvällen ung och det finns nog en del vi har att tala om innan jag beger mig västerut, Mr. J, suckar jag. Eller föredrar du kanske att kallas för el Diablo?