17

Hej, Bettan!

Det var länge sedan vi senast sågs och jag har tänkt mycket på dig under åren som har gått sedan den där dagen vid baren. Vilken tur att du inte skadades under skottlossningen därinne! Jag läste någon vecka efter händelsen en artikel om incidenten i en tidning jag hittade, och de nämnde bara kvinnan vid bordet bredvid vårat som, tja vad skall man kalla det? Civiloffer kanske.
Jag tror i alla fall att jag aldrig i hela mitt liv har känt mig så lättad som när jag satt och rökte en cigarett efter att ha läst detta! Du vet ju hur det är med mig och tobak, jag tar alltid en pinne att röka när jag varit med om något känslosamt – om det så råkar vara en god middag, ett skönt knull eller lättnaden efter oro likt den jag känt för dig spelar ingen roll.
Hur som helst har jag verkligen irriterat mig på att jag aldrig hann säga adjö eller avsluta min berättelse, men inte förrän nu har jag haft tid att skriva detta alldeles för försenade brev. Det hände mycket efter att vi skildes åt som hindrade mig från att höra av mig och jag kallar mig inte längre Hello. Idag känner de flesta mig som el Diablo, då jag övertagit rollen som ledare för de vilda barnen, men privat kallar jag mig för mister Jaguar eller ber dem som inte orkar uttala hela mitt efternamn benämna mig som mr. J, ironiskt inte sant?
Jag vet inte riktigt hur mycket du kommer ihåg av vad jag berättade den där kvällen, men även om det säkert inte får slutet på min berättelse att vara helt fritt från luckor har jag bestämt mig för att inte skriva ned mer än vad jag är säker på att jag inte har berättat; jag vill ju inte att brevet skall hamna i fel händer och det känns mindre riskfyllt att skriva om jag gör det såhär. Medan jag ändå kommer ihåg riskerna som är inblandade ber jag dig även att bränna brevet så fort du läst klart, det är väl ändå ingenting att spara på även om det kanske skulle kunna ha ett sentimental värde för dig.
Så, nu när jag i alla fall sitter här med penna och papper i handen och slutligen skall komma till saken vet jag inte riktigt hur jag skall börja ånyo, men jag antar att jag får fortsätta där jag slutade, vilket om mitt minne inte sviker mig, var vid sjukhuset efter att jag upptäckt de fyra första liken. Om jag har rätt eller inte spelar ingen större roll får jag väl medge, eftersom du inte kan svara, men nu skall jag inte fortsätta att fylla detta brev med en massa skit; det kommer bli tillräckligt långt och svårt att skriva som det är.
Nu till saken:

Efter att jag sett de fyra liken, som jag, vilket jag redan sagt, tror var det sista jag talade om, visste jag varken ut eller in. Skulle jag våga mig framåt eller skulle jag stanna och försöka avgöra om gärningsmannen var kvar i byggnaden eller inte? Jag bestämde mig för att fortsätta – jag var som du säkert kommer ihåg ordentligt bakfull och tålamod var inget jag hade gott om.
Efter några steg var dörren till operationssalen inom räckhåll och jag tog försiktigt tag i handtaget och placerade mig på ett sätt som möjliggjorde en snabb entré innan jag slängde upp dörren och kastade mig in.
Därinne var det tyst som döden och jag skulle precis till att gå ut igen när jag fick syn på mitt bälte som fortfarande låg kvar där doktorn slängt det. Det hade det hamnat i ett av rummets trånga små hörn och jag fick böja mig ned under ett illa placerat träbord för att få tag i det.
När jag hukade mig sprängde skallen till på ett fruktansvärt vis och jag skrek nästan till av den outhärdliga smärtan. Jag lovar dig att det var en av de värsta smärtor jag upplevt!
När jag fått tag i mitt bälte trädde jag det runt min midja som på senaste blivit nästan lite väl slank, för att inte säga benig, och fäste hölstrena i det. Pistolerna tänkte jag ju inte stoppa i dem med tanke på den farliga situationen, så dem behöll jag i händerna.
Nu måste jag varna att det kommer en sorglig bit här i min berättelse, och jag hoppas att jag inte skall börja gråta, men om pappret är fläckat av tårar så vet du vad som hänt.
Jaja, för att återgå till berättelsen kan jag ju fortsätta med att jag tog mig ut ur operationssalen så fort jag var klar med skiten med bältet och så fort jag kom utanför dörren hörde jag någon snyfta lite längre bort.
Jag såg ditåt och en bra bit in i korridoren fick jag syn på en liten kille som låg i en stor pöl av mörkrött blod, men han verkade dock fortfarande vara vid liv. Jag skyndade dit och upptäckte att den lilla parveln hade fått kuken sönderskjuten med säkert ett helt magasin kulor. Det var uppenbart att det var han som snyftat då han fortfarande kved, som jag säkert själv skulle kvidit ifall något liknande hänt mig, medan han sakta förblödde.
Jag antar att han hörde mina annalkande steg, för han vände sin tårfyllda blick åt mitt håll och kände genast igen mig – jag hade ju redan börjat bli populär i gänget så det var det väl inget konstigt med.
Hans sorgsna ansikte fick ett ännu sorgsnare leende och hans tårfyllda ögon glittrade vackert när han uttalade mitt namn.
Vem har gjort det här? frågade jag och grabben skakade på huvudet.
– Du måste hjälpa vår herre, du måste hjälpa el Diablo! Jag var utanför hans rum när rena helvetet brakade lös och jag hörde skott därinifrån, pladdrade han ivrigt och undvek min fråga samtidigt som han skamset försökte kyla sin söndertrasade mandom.
– Vart är han? Vilken sal, vilken våning? frågade jag upprört – jag tänkte inte låta pojken, som jag med så stor möda försökt rädda, dö ifall jag kunde göra något åt saken.
– Han ligger i sal 27, åt det hållet, sade pojken och pekade längre in i korridoren med handen han inte hade tryckt mot sitt blödande skrev.
Jag tvekade innan jag begav mig ditåt och kunde inte bestämma mig ifall jag skulle försöka rädda den kuklösa pojken eller inte innan jag skyndade vidare, men jag bestämde mig strax för att ett liv utan penis inte var värt att leva, i alla fall inte om man en gång känt glädjen av att äga detta fantastiska organ.
Jag satte en kula i skallen på ungen innan jag gick för att leta efter sal 27, det var det bästa jag kunde åstadkomma för den lilla djäveln; att ligga där och förblöda skulle ju definitivt ha varit värre. Men samtidigt som det var en nödvändighet var det ganska dumt gjort, för jag förstod redan sekunderna efteråt att skottet säkert skulle ha förvarnat förövaren om denne fortfarande var kvar någonstans härinne men det fick det vara värt – att låta en liten unge ligga och lida på det viset var inget jag kunde stå för.
Jag passerade flera döingar innan jag var framme vid den 27:e salen och kunde nu räkna till nio lik. Detta betydde att jag antingen missat en död snorunge eller att vem det än var som skjutit alla dessa småyngel fortfarande hade sin häst utanför, eller åtminstone haft det när jag gick in.
Med ett dunkande hjärta knuffade jag försiktigt upp dörren och steg in i det nedsläckta rummet. Det var tyst som på en övergiven kyrkogård därinne och jag kände mig värre till mods där än vad jag gjort i den likfyllda korridoren.
Så hostade någon en ynklig hostning, men det var allt som behövdes för att jag skulle skrika rakt ut och kasta mig ned på golvet för att undvika eventuell skottlossning. Men ingen skottsalva följde hostningen och något generad – eller rättare sagt så generad att jag faktiskt fortfarande skäms när jag skriver det här – ställde jag mig upp och sökte igenom rummet för att hitta källan till detta hostande.
Bakom sängen, i en pöl av sitt eget blod fann jag pojken jag sökte och knäböjde vid has sida. Det märktes att tiden snart var ute för han, ty blodet som kom ur honom var becksvart och tycktes varefter sekunderna gick rinna saktare och saktare.
– Hello, viskade han och log tappert, fastän det syntes i hans ögon att han visste att döden väntade bakom hörnet.
– El Diablo, snyftade jag till hälsing och tog hans kalla kropp i min famn.
–Kalla mig inte vid det ordet längre, hostade han och suckade ihåligt. Kalla mig Anders – det är mitt riktiga namn.
Min Anders dök genast upp i mitt huvud och det gjorde bara situationen ännu olidligare. Nu medan jag kommer ihåg måste jag säga att min Anders och denna Anders faktiskt var förvånansvärt lika, även om el Diablo-Anders var något äldre. Ja, de var så lika att de nästan skulle kunna ha varit syskon!
Hur som helst så plockade jag i vilket fall fram en cigarett för att ha något att hindra mig från att börja gråta men det hjälpte inte. Precis som mina tårar nu börjar falla, vilket du säkert redan lagt märke till med tanke på hur de får bläcket jag skriver med att flyta ut till svarta fläckar, föll de den dagen och jag kysste det lilla fanskapets gyllene hår med darrande läppar.
– Jag måste be dig om en sak, viskade grabben. Jag hade gärna gjort det själv, men eftersom jag snart är död kommer jag aldrig få chansen. Han började, precis som jag, gråta medan han talade och jag lovade dyrt och heligt att göra vad som helst han kunde tänkas be mig om.
När jag tände min cigarett fick pojken ögon för den och sade att han gärna ville röka en sista gång på den här sidan livet. Jag plockade genast fram en till honom också, och påminde honom sedan om hans sista önskan.
– Jo, sade han och drog ett djupt bloss som han genast hostade upp tillsammans med en massa blod, jag vill be dig göra något som jag själv för länge sedan borde ha gjort. Du måste söka upp min far och sätta stopp för hans galna handlingar, annars vet jag inte vad han kan tänkas göra härnäst. Snälla Hello, kan du göra mig denna tjänst?
Det var han som sköt dig, va? frågade jag med sänkt röst och kände honom nicka mot mitt bröst.
Han hostade igen och det verkade nästan som om hans lungor ville tömma honom på det sista blod han hade kvar för det spruta så mycket mörkröd skit ur munnen på honom att jag bara ville kräkas.
Jag tror att jag dör nu, mister, sade han med en dåsig röst när hans hostningar mattats av och jag försökte säga något tröstande.
Äh, det är ingen fara, jag ångrar inget, avbröt han bara och någon minut senare slutade han andas. Jag satt bölande kvar vid hans livlösa lilla kropp en lång stund innan jag orkade med att ställa mig upp. Det var nog en av de sorgligaste stunder jag varit med om, och det känns fördjävligt nu när jag skriver ned skiten på papper. Jag tror inte mina ord kan göra detta onödigt tragiska människoöde rättvisa nog för att de överhuvudtaget skall kunna återge hur fruktansvärt det var. Att en så fin liten kille skulle behöva mördas av sin egen far kommer jag aldrig att kunna acceptera och hade jag någonsin trott på gud skulle jag ha vetat att jag haft fel, för vilken gud kan tillåta sådana vidrigheter som de jag upplevt på senaste?
Extra vidrigt var det när jag lite senare fått reda på varför fadern gjort det, och du kommer kanske ihåg att jag berättade att jag försökt ta livet av mig och att jag då påstod att jag inte visste varför. Tja, jag antar att det var en lögn och att du nu kan förstå vad som fick mig att känna mig så fördjävlig att jag bara ville dö, även om du ännu vet långt ifrån allt. Men låt mig tala om för dig att jag, när jag skriver detta, inser vilken förbannad tur det var att jag inte lyckades släcka mig själv den dagen – annars hade jag ju inte kunnat få träffa dig den där sista gången eller hålla löftena jag gett till de båda Andersarna, vilka jag kommer till om ett tag.
Nu måste jag hur som helst ta en cigg för att sluta lipa och lugna ner mig en aning innan jag fortsätter, annars vetefan om jag skulle få ihop resten på ett sammanhä-ngande vis. Jag fruktar redan att det jag skrivit blivit en aning tramsigt, men du vet att det är sådan jag är och det är inget som går att ändra på.

18

Nu har jag lugnat ner mig en aning och känner mig åter bredd att skriva. Det var gott med lite att röka medan jag väntade på att mina ögon skulle sluta läcka och jag fick tid att tänka över hur jag skulle formulera nästa otäcka bit i min berättelse samtidigt som jag lät min sorg rinna ur mig. Det kommer inte att vara lätt att beskriva alla vidrigheter som jag snart skall teckna ned, inte för att de är obehagliga utan för att jag var så förvirrad när det skedde att jag säkert kommer att glömma en del och blanda ihop annat. Jag hoppas att du läst några artiklar om det där som hände med banken, för de skulle säkert kunna fylla i visa bitar som jag inte kan, men om du inte har det får du väl nöja dig med det jag skriver här. Det borde ju inte vara helt omöjligt att begripa det grundläggande i varje fall.
Jaja, du har säkert redan förstått att Mr. J har en nyckelroll som ännu inte framträtt ordentligt, men om man ville skulle man kunna se honom som min nemesis, och han utgör en stor del av det du ännu inte klurat ut. Man skulle nog kunna påstå att han faktiskt var den viktigaste personen i mitt liv utan att överdriva och även om skiten är död känner jag honom på något obehagligt vis fortsätta sitt liv genom mig. Du kommer säkert att förstå hur jag menar när jag är färdig, om du nu inte redan har gjort det.
När den lilla el Diablo hade dött var jag tvungen att söka upp den store el Diablo och efter att jag berättat de fruktansvärda nyheterna för de som var kvar av de vilda barnen bad jag dem att hjälpa mig uppfylla deras ledares sista önskan.
De var ivriga att få ta del av en så viktig uppgift och jag förklarade för dem hur vi skulle gå till väga. Du förstår, jag hade redan från första stunden el Diablo tagit upp sin far anat vem denne kunde tänkas vara och av någon anledning var jag nu, efter grabbens död, helt säker. Jag hade inte så mycket bevis att gå på, men efter mina år i Bankens tjänstgöring hade jag inget problem med detta. Bevis bevisar ingenting brukade jag säga då och det fortsätter jag med, för som det slutligen visade sig, hade jag för en gångs skull rätt i mina misstankar.
Vi begav oss senare den dagen in mot stan på våra utvilade hästar och på vägen dit upptäckte jag något som jag redan borde ha förstått men inte riktigt tänkt på förrän jag såg det framför mig. Runtom på stadens väggar och på stolparna till gatlyktor satt affischer med mitt ansikte på. Jag var tydligen efterlyst för mordet på Direktörn som Mr. J satt dit mig för, vilket egentligen inte spelade mig någon större roll, men dessa lappar förklarade en hel del, som till exempel varför folk blivit så rädda när jag frågat om vägen till sjukhuset föregående kväll.
Ju längre in i staden ju fler affischer fanns det uppsatta och folk som vi red förbi tog skydd i närmsta butik eller trappuppgång, rädda att jag skulle vilja skada dem på något sätt. Det ville jag ju i och för sig ibland, men det kunde väl inte de veta?
Vi red förbi min gamla lya upp på 42:a – du vet, gatan där Sylvia ligger, eller låg – på väg mot 36:e som korsade 29:e där Bankkontorets stora byggnad stod som en djävulsk och svekfull gammal bekant. På vägen passerade vi kaféet där jag stött på Dvärgen för första gången och jag rös till när jag för ett ögonblick såg honom framför mig i mitt inre.
Malliga över vårat antal red vi som om vi vore odödliga och hade ingen aning om vad som väntade oss när vi tog av där 36:e korsas av 29:e.
En skottsalva som hette duga kom vinande emot oss och jag tror att nästan hälften av de fyrtio vilda barn som fanns kvar i mitt sällskap strök med bara under den sekund de första gevären avfyrades. Jag slängde mig genast av min häst, som fått ett flertal kulor i skallen men ännu inte fattat det, och såg andra göra likadant. En del av dem var redan döda, andra svårt skadade och några av dem hade, precis som jag, klarat sig helt oskadda.
Vi som fortfarande var vid liv tog skydd bakom våra döda hästar och besvarade genast elden mot vad som verkade vara alla Bankens tjänstemän, vilka av någon anledning stod uppradade mitt i gatan som levande måltavlor i en prickskytte tävling. Jag satte vartenda skott jag avfyrade i skallen på någon av dem och det kändes både konstigt och obehagligt att ta kål på folk jag jobbat med i så många år. Jag hade ju förstås inget annat val, men varje kula mina skjutare slungade iväg var som skott genom min redan döende själ.
Mitt i smeten fick jag syn på Mr. J som stod och sköt på småglinen med ett obehagligt men fortfarande lika charmerande leende och jag försökte träffa honom, men båda mina pistoler var tomma och jag var tvungen att ladda om.
När jag var färdig med detta hade jag tappat bort den djäveln och koncentrerad mig istället på att röja undan de andra idioterna – Mr. J och jag skulle ändå vara tvungna att göra upp förr eller senare och om det blev senare så var det inte mig emot.
När det hela var över hade jag inte många patroner kvar men vi hade i alla fall segrat över djävlarna. Jag såg mig om, förväntandes ett segerjubel, men upptäckte till min fasa att det verkade som om jag varit den enda att överleva denna våldsamma slakt. Jag ställde mig omtöcknat om och såg på alla små lik som omringade mig i blodiga massor. Desperat försökte jag finna någon annan överlevare, men de som inte var döda var alldeles för upptagna med att sakta lämna sina kroppar för att gå att tala med. Där låg småbarn som fått skallarna krossade av grovkalibriga handeldsvapen och killar som fått lämmar avslitna av hagelgevär. Andra hade gått i bitar och låg spridda lite varstans medan en del dött av ett eller annat skott i bröstet. Det var en så hemsk syn att jag trodde hjärtat mitt skulle brista, men jag gav inte upp i mitt sökande förrän jag fann mig en talande unge som överlevt.
Den enda jag hittade som inte var medvetslös var, osannolikt nog, Kalle och jag såg genast att han aldrig skulle få chansen att karva in mönster i några fler revolverkolvar. Jag knäböjde vid hans döende huvud och frågade om jag kunde göra något för den lilla stackarn.
Har du en cigarett? Frågade han och jag började för andra gången lipa den dagen, då jag kom att tänka på cigaretten el Diablo bett om innan han dött. Allt som allt blev det för mycket för mig och tårarna sprutade om mig som om jag vore ett sorgens regnmoln.
Helt avdomnad i skallen satte jag mig ned och grät helt öppet vid hans sida samtidigt som jag med mina darrande händer slet fram en cigarett och tryckte in den i den lilla grabbens blodiga käft.
Han försökte tacka men fick kramp i magen och spydde ut vad som såg ut att vara hans inälvor över mig och den otända cigaretten. Han dog innan han ens fått ett sista bloss och jag förbannade den gud som inte fanns för att han var så småsint att han inte ens unnat denna parvel en sista cigg innan hans allt för korta liv tog slut.
Utan att sluta böla ställde jag mig upp för att trava runt i högen med döda bankbögar som, även dem helt söndertrasade, låg i högar en bit bort. Hade Mr. J dött underskottlossningen ville jag sätta en sista kula i hans skalle innan jag var nöjd, ty att det var han som ordnat detta ojusta och fördjävliga bakhåll rådde det i mitt huvud ingen tvekan om.
Jag gick runt där och letade efter skitstöveln tills mina tårar tog slut och jag förbannade allt och alla för att den djäveln på något vis lyckats undkomma scenen utan ett skott i pannan.
Hade jag vetat att jag bara några dagar senare skulle få chansen att ta kål på honom för egen hand kanske jag inte skulle ha blivit så djävla arg, men hur kunde jag veta vad som skulle hända?
Jag söp ner mig på en bar och lite senare under kvällen hade jag fått i mig så mycket att jag inte kommer ihåg vad som hände. När jag vaknade upp nästa dag i en sunkig gränd tog jag mig en promenad för att muntra upp mig och bli av med bakfyllan, men hamnade genast på den där baren där vi senast sågs och sköt av någon anledning bartendern. Jag fortsatte min morgonpromenad och lekte med ett rakblad medan jag gick. Mina fötter måste ha tagit mig dit jag hamnade av gammal rutin, för rätt som det var stod jag utanför huset där min gamla lägenhet låg.
Jag gick modfällt in på bakgården och satte mig ned på en sandlåda och funderade över något och utan att jag själv märkte det råkade jag skära upp min vänstra handled med rakbladet jag tramsade med. När jag fick syn på såret blev jag förbannad, antagligen för att det påminde mig om allt hemskt jag varit med om, och bestämde mig för att det inte var någon mening med att leva. Jag misslyckades som du vet med detta och det var den dagen jag i desperation ringde dig och bestämde att vi skulle träffas vid baren på hörnet av 48:e och 67:e.
Nu kanske det verkar som om min historia är slut, men än finns det en del kvar att berätta, fast nu har klockan blivit sent och jag har min lilla Anders att natta. Resten får vänta tills imorgon, och det är väl lika bra det. Jag är ändå för uppriven för att kunna beskriva resten av mina minnen på ett vettigt vis, även om saker och ting började gå bättre efter det där misslyckade självmordsförsöket.
Jaja, god natt då, min vän. Jag ser fram emot att få skriva resten imorgon och kanske kunna muntra upp mig själv en aning.
Jag hoppas att jag nu får sova gott och drömma drömmar där inget av det här har hänt, men det kanske bara gör det värre att vakna, jag vet inte.
Nej, nu får jag ta och avsluta.
God natt, igen.

19

När jag skriver det här har jag för första gången på länge kunnat sova ut ordentligt och jag började dagen med ett leende på läpparna. Du skulle säkert inte trivas så bra här, men jag har börjat fatta ett visst tycke för det bisarra tivolit där vi fortfarande håller till även om jag då och då fortfarande lyckas äcklas av vissa av de osmakliga utsmyckningarna barnen hänger upp.
Jag tog i alla fall en morgonpromenad med Anders så fort vi ätit frukost och lekte med honom vid lekplatsen jag för några år sedan låtit bygga. Där finns allt ifrån rutschkanor till gungor och små karuseller, och alla mina undersåtar älskar att leka eller knulla där. Efter att jag och Anders lekt en stund så kom Gabriel förbi och jag tog en paus i stojandet för att tala lite med honom. Du kommer säkert inte ihåg vem Gabriel är, men om du minns min natt med Vilhelm när jag först kom till el Ciudad del Diablo, så kan du säkert i alla fall erinra dig den tokige djäveln, som samma dag förlorat sin son till de vilda barnen. Denna förlorade son är då Gabriel, men det har du säkert redan fattat. Eftersom jag dödat hans far bestämde jag mig, så fort jag kom tillbaka till tivolit, att behandla honom mer varsamt än de andra och kanske på så vis gottgöra det faktum att jag haft ihjäl hans gamla farsgubbe.
Jag har ingen aning ifall han vet vad som hände med den stollen – jag har då inte berättat det för honom – men ibland när vi busar eller talar med varandra ser han upp på mig och någonstans, bakom hans leende, innanför hans stora barnaögon, tycker jag mig kunna urskilja en bottenlös sorg och tvekande ilska. Han vet kanske bara inte riktigt vart han har mig och i så fall gör det väl inget, för jag vet ju i alla fall att jag älskar honom, nästan som om han vore min egen.
Vi talade i alla fall en stund och diskuterade lite långsiktiga planer om en kupp mot en smyckeaffärskedja –men låt oss inte tala om sådana oväsentligheter.
Jaja, nu skall jag inte driva iväg, jag har ju hur som helst fortfarande en liten bit kvar att berätta innan jag skickar det här brevet, och kanske inte borde dra ut på saker allt för mycket.
Jag antar att du vill veta om jag fick tag på den där riktiga el Diablo och vad som hände med Mr. J, och det glädjer mig att kunna skriva att de båda vilar i samma grav någonstans en bit ut i öknen.
Men för att du inte skall missuppfatta något tänkte jag beskriva vad som hände efter skottlossningen på baren.
Jag vet inte hur mycket du såg innan du flydde, men det gör kanske ingen skillnad; jag tog hur som helst kål på alla därinne med ett par skickliga och träffsäkra skott. Det var när jag precis skulle till att gå ut ur lokalen som jag fick syn på en revolver som stack fram från bakom ett hörn och drog mitt nyomladdade vapen.
Med ett välriktat skott sköt jag skjutarn ur handen på den klantige mannen som lurade därutanför och kastade mig över den dumma djäveln bara för att inse att det var självaste Mr. J, personen jag precis tänkt leta reda på för att göra upp med, och jag följde med honom hem för att få klarhet i vissa saker innan det blev dags att ha ihjäl stackarn. Nu när jag tänker tillbaka på det så inser jag att han kanske ville att jag skulle upptäcka honom när han stod och lurade utanför baren, för han slår mig inte som en man som gör sådana misstag bara sådär.
I vilket fall som helst bodde han på 75:e, vilket jag redan hade lyckats ta reda på genom telefonkatalogen någon dag efter massakern och vi tog oss dit via 67:e.
När vi var framme vid hans trappuppgång bjöd han in mig som en riktig gentleman och drog fram en flaska sockersöt likör som han, efter att ha druckit en hel del själv, generöst bjöd på. Kanske hade han några dunkla motiv med det hela, men det tror jag inte; han verkade veta att hans tid runnit ut och försökte väl bara göra det bästa av vad som fanns kvar.
När jag gjort mig hemmastad i den nya omgivningen konfronterade jag honom med vad jag visste och fick det bekräftat att Mr. J, precis som jag trott, var den riktige el Diablo, far till Anders, eller el Diablo jr. om du vill kalla honom det.
Jag förklarade att jag var tvungen att döda honom innan morgonsolen kastat sina första strålar över staden och han sade att han, om han nu ändå skulle dö, åtminstone ville ha fått älska med mannen som skulle ta hans liv. Jag visste ju att han var bisexuell och även att han varit lite intresserad av mig, men hans begäran kom som en chock och utan att tänka efter sade jag nej. Nu, såhär i efterhand, känns det lite dumt gjort av mig, med tanke på att det faktiskt var hans sista önskan innan döden och att det faktiskt inte gjort mig någon skillnad ifall jag låtit honom använda min kropp denna enda en gång innan jag sköt honom. Jag har faktiskt känt en viss ånger över mitt beslut den kvällen, men jag får väl hoppas att jag gjorde rätt.
Efter att vi talat en stund till om något jag inte vill tala om så frågade jag honom vad han haft för intentioner med sitt samröre med Banken och han förklarade att han tänkt göra organisationen till en del av de vilda barnen. Jag förstod inte riktigt hur han menade när han sade det, men nu kan jag förstå precis varför han gjorde sig allt det där besväret för att uppnå ett så konstigt mål. Eller, ja, så konstigt är det ju inte nu när jag tänker efter; Banken hade ju en ganska menlös men ändå effektiv underrättelsetjänst och, som han ville förklara det, tänkte han använda sig av informationen Banken samlat ihop tillsammans med Bankens goda namn för att kunna stjäla pengar mer effektivt. Det som gjorde hans motiv lite bisarra med tanke på tillvägagångssättet var att han dödat sin son i processen, för det var just på grund utav hans lilla Anders som han kommit på denna plan och så gärna ville genomföra den.
”Det var Anders gnäll om hur meningslöst det vi, med de vilda barnen, presterat var som fick mig att vilja skaffa nya mål till gänget”, försökte han förklara, ”Jag tänkte att vi kunde få ihop betydligt bättre med pengar om vi hade någon form av underrättelsetjänst som kunde tipsa om vart vi kunde få ut mest stålar och vilka stötar som var värda riskerna.
Det som motiverade mig att, under de år jag bodde här i staden, inte ge upp var just min föreställning om hur stolt min lilla Anders skulle bli när han fick reda på hur väl jag planerat för vårt banditgäng. Men när jag slutligen nådde mitt mål fick jag höra att min son inte längre ville låta mig komma tillbaka som ledare och för att kunna uppnå någonting som den lilla grabben kunde vara stolt över var jag tvungen att döda honom.”
Jag fick inte ihop det hela i huvudet när han sade det, men nu kan jag på något vis förstå hur han menade och tänker jag lite längre kanske det inte var en så dum idé trots allt! Givetvis menar jag inte att jag tycker att det där med att döda sin egen son för att göra honom stolt var speciellt klokt, utan snarare hans grundläggande plan för de vilda barnen.
Jag skulle väl dock inte försöka mig på sådana galenskaper riktigt ännu, men jag känner hur min tid i öknen utanför el Ciudad del Diablo håller på att förändra mig, och kanske, om några år, ifall jag är så annorlunda att jag inte längre inser riskerna, kan det väl hända att jag får för mig att försöka genomföra hans tokiga men på sätt och vis briljanta idé.
Hur som helst så försökte jag få honom att inse sina synder och sin galenskap så att jag kanske skulle kunna övertala mig själv att det inte var nödvändigt att döda den olyckliga stackarn, men det var förgäves. Jag tror att en annan anledning till att jag ville få honom att förstå hur fel han haft när han dödat sin egen son var att jag på något vis ville få det bevisat att även ett svin som Mr. J kunde inse värdet av livet och ångra de misstag han begått, för att, i min tur, själv kunna inse ungefär samma sak. Men denna metod verkar ha hjälpt varken honom eller mig och jag visste vad jag måste göra.
När jag helt enkelt inte orkade tjata och diskutera längre lyfte jag revolvern utan att han märkte det och satte ett skott i tinningen på honom. Hans välskapta huvud slets sönder på det mest spektakulära vis och man hade aldrig kunnat tro att han varit snygg en gång i tiden ifall man bara sett honom när han var död. Det kändes ledsamt att ha behövt döda killen men han dog i alla fall i ett lagom berusat tillstånd och jag tror att han var nöjd med sättet jag tog hand om honom på.
När jag svept det sista ur flaskan som han höll i sin högra hand när han dog lyfte jag upp hans lik och bar med mig det över axeln bort till en gränd vid 33:e, där min häst stod och väntade. Jag band fast honom över ryggen, en bit bakom sadeln och tog en cigarett innan jag begav mig tillbaka till Anders och de andra.
Medan jag drog de sista bloss jag dragit i staden sedan jag återvänt hit ut tänkte jag på alla mina vänner som dött, men grät inte ens en tår. Jag tyckte mig redan ha lipat för mycket för en hel livstid och försökte fokusera på det positiva med saken. Jag hade ju fått ta över rollen som ledare över den här delen av världens mest fruktade band banditer och även om många av mina vänner dött hade jag fortfarande kvar fler än vad jag haft innan dessa hemska händelser. Saker och ting kunde ha varit mycket värre även om de var illa nog och jag hoppades att framtiden skulle bringa mig lite mer lycka än vad den hittills gjort. Jag har nog genomlevt tillräckligt med svåra stunder för att räcka till en hel stam i Afrika – där, så vitt jag vet, Dvärgens föräldrar fortfarande räddar djur – och jag frågade mig hur mycket skit man egentligen skulle behöva få kastat i ansiktet innan någon kom och tvättade av en? Nu var det i alla fall min tur att skrubbas ren och få mina sorger bortsköljda; till att börja med tänkte jag ha en riktig fest för att fira vår seger över Banken och för att hedra de som stupat för detta ändamål, sedan skulle jag väl försöka rena mig själv med alldeles för stora mängder tequila och annan starksprit. Vad som hände sedan spelade ingen större roll, tänkte jag, bara jag fick ha mitt roliga den kommande veckan.
Med ett litet leende och en viss förväntan red jag iväg mot soluppgången, påväg mot en nygammal samling vänner att bekanta mig med och min älskade Anders att ta hand om.
Fester blev det, och gott om dem, men mina sorger har jag ännu inte fått sköljda från min ärrade kropp. Jag ler när jag måste och ibland, som nu i morse, utan att vara tvungen.
Så, då var det väl slut för den här gången, min vän, men låt mig bara försäkra dig om att jag, trots den sorgsna ton i detta brev, lever ett värdigt liv tillsammans med en grupp av de mest älskvärda ungar jag någonsin träffat, och om jag någon gång har vägarna förbi lovar jag att slå dig en signal, för du är ju, trotts allt, min bästa vän.
Hälsningar,
Damien Jaguar.