Lorten och slasken. Träsk och träck.
Varför avsky? Varför vördar vi inte bättre?
När nu vår skuld till de små är så stor.
De vore värda mässor, inte läppar som kröks.
En flaggdag i stället för rynkade pannor.

Fråga osten. Den adlas av gröna
och vita ludensvampar.
Klibblarven går i
spinn till amiral.

Ur avloppets slam ...

På dig och i mig kryllar små hiskliga kryp,
mikroskopmonster. De bär vårt liv i sina
bakteriespröt. Det är vi som är deras barn.

Hos Wells drog de jorden ur dödens svalg,
vann världarnas krig åt de besegrade människorna,
tvang rymden på knä, tysta, osynliga och
obedda.

Ur avloppets slam ...
doftande blodröd ...

Med bortvända ansikten strör vi över
åkrarna, ängarna, det kasserade sen djuren
ätit. Åkrarna, ängarna, ångar till ny brodd.

Vi skyggar fram till skörden.
Det vi själva kasserar passerar igenom
till mull och växt, till björkens skugga
en dynig dag.

Ur avloppets slam slår rosen ut
doftande blodröd och plötslig
som den första morgonens ljus

Urinvånarna därunder, de alltid undvikta under-
görarna som vi ogillar så, ogärna tänker på.
Tills slutet ringer dags att vända åter,
betala skulden åter med oss själva.
Till slut känns de vid. Och sätts vi fria.

Från mull till mull för mullens skull.
De behövde stoftet på annat håll.
Vi är bara de hastiga gästerna
i deras värld.