Sitter här en ensam kväll, en ensam själ trånande.
Trånande efter din värmde, ditt ljus.
Vi är mera än vad någon av oss spånade.

Vi är inte längre två sökare, vi är inte två ensamma idioter längre.
Vi är en, en enhet som slogs ihop en natt i februari.
Två idioter som blev mer än ett par vänner.

Jag önskar att den här kärleken aldrig ska få tyna bort.
Den känns så levande och träffsäker.
Men det sägs att allt underbart är kort.

Varje gång du har mig i dina armar drunkar jag sakta.
Drunkar av kärlek jag inte kan få nog av.
Min rygg orkar jag inte längre akta.

Tanken att förlora dig gör mina kinder våta.
Jag ska göra allt för att dig inte såra.
Det kan jag mig själv inte låta.

Du har spelat med öppna kort hela vägen till mitt hjärta.
Jag har gömt en del och undanhållit sanningen mer än en gång.
Jag lovar att jag nu är ärlig, kommer inte låta dig smaka på smärta.

Jag litar på dig mer än mig själv.
Ibland kan jag dras med i strömmar.
Men inte nu när jag hittat dig, min andra hälft.

Jag älskar dig.