Den tiden, den hösten, den rösten, de brösten….
De året med snö i massor, mest av alla år, i oktober, under hela förra århundradet.
Den tiden, förliden, med siden, men mjuka kroppsdelar som delade med sej av sin värme, mjukhet och … närhet

Kvinnlighet och förtret, du retade mej som fan, men under retsamheten klappade ditt goa hjärta, när jag retade dej så blixtrade dina blågula ögon, blev svarta…
Hett och svett, och allt utrett, trodde vi.
Känslan var kvar, som ett svar, på en bön som vi inte ens bett.
En bön som man har, när inget gått rätt, innan

Det året, på spåret, med korsningar och växlar som gick fel
Man fick spel, förväxlar kärlek med, eller var det rätt
Kåthet och lycka, kan man tycka, förrycka en på nåt sätt
Dricker, kärlekens bägare, till botten
Och spricker, den rinner över, övermåtten...

Likt en eka som torr legat på strand
Ska man leka, och hålla den hand
Så läcker det i alla springor, när man ror
Så läcker, var du ändå, vad ni än tror
Och inte bara kärleken blev stor

Den hann aldrig svälla och tätas
Innan det var att hälla, och små trätas
Vår kära räckte inte som tjära, så nära
Det ändå var, att vårt bönesvar
Blev uppfyllt av varandra

Innan båten läckte och slog runt
Vår kärleks stunt var all saga
Den togs av daga, men i mitt minne
Sitter det en råpinne, ”innan och efter x”
Du mitt underbara Göteborgs kex
Och sex… speciellt underbara dagar
Som alltid mej behagar…
Och, kanske man beklagar
Att det fick draga, bort…
Finns ej många, av din sort…