Hon födde världarnas olycka.

Det som skulle bli helvetet och hatet.
Det var ett barn, som fanns och växte i tysthet, likt löven och gräset om den soliga våren.

Hon sov på deras golv och hällde upp spriten till far. Hon hämtade mor från den svarta rymden sent om kvällarna.

Hon lät bli att känna med hjärtat och andades in stoftet av glas i sina sköra lungor.

Hon klev innanför ramen till det bräckliga livet.
Mor hon sa - Tänk, du är det fulaste jag har, du är vidrig och dum, häll upp mer sprit åt din far, ge han en kram.

Du, ditt jävla as till unge, är som små vassa stenjävlar man trampar på den skönaste sommardag när allt är perfekt, som åskan och regnet, som en våldtäckt i stan. Det är ditt fel att allting blivit såhär.

Barnet vek sig, lade sig ner, stängde sina ögon och sin själ, och viskade små ord till sig själ.
I morgon får du säkert gå ut, hon gillar dig ändå ska du se, om bara pappa får sin sprit och sina slag och sin varma kram.