Jag kan inte längre skriva.

Det är ju förälskelsen.
Det är sommarkänslorna.
Det är hostan.
Det är harmonin jag känner av att vara hemma i Karlskrona. Det ’hemma’ som för alltid kommer att vara mitt bestående hem.
Det är förändringen.
Det är människorna, och kärleken till dem.
Det är den mångsidiga lyckan.
Det är drömmarens möjligheter.
Det är tvivlarens ansikte som skymtas i den skugga jag väljer att inte blicka åt.
Det är skuggan som inte existerar då solen står i vägen.
Det är solen som kastar sina strålar över allt som faller i mörker.
Det är jag som står i ljuset och dansar naken.
Det är min nakna hud som fångar upp solens strålar och bränner, ända in till hjärtat.
Det är nattens mörker som svalkar den hetta som hotar hjärtat att explodera.
Det är mörkrets ljuspunktar i skyn som lyser upp den väg jag inte behöver se för att veta är den rätta.
Det är oron över att inte känna någon oro som flackar förbi i ljusets övergång till kväll.
Det är lugnet som faller över bottenlösa djup.
Det är grönskan som täcker igen dem.

Jag ler. Och jag dansar. Tackdansar.
Barfota springer jag hem till Dig. Barfota springer jag skrattande hem till Dig.
Barfota och naken springer jag skrattande hem till Dig
och Du välkomnar mig med en solspunnen kyss.
Jag i min tur välkomnar sommaren och kärleken,
glädjen över min existens, med ett sånt där fånigt och förbannat enkelt
litet leende.

Sedan ber jag stjärnorna om lov
för att få tackdansa Dig
och dig och dig och dig
och mig
för vår existens.