Efter närmare tjugo års drömmande uppfyllde äntligen min syster sin dröm om en raggarbil. I smyg for hon iväg och köpte en Chevrolet Bel Air-58, en vit halvstor sak som tålmodigt fick vänta i garaget innan den kördes ut i vårsolen för att bli kärleksfullt putsad. Med huvudet högt och stadiga händer om ratten puttrade hon fram till och från jobbet. Många blev de extraturer till stan för att köpa den “glömda mjölken” och när motorn ändå var varm kunde man ju passa på att ta sig en längre tur ut på landsbygden för att spana in svartvita kossor, rödvita stugor och överkörda grävlingar. En fredag förmiddag fick jag äran att eskorteras till Dollarstore i Kramfors. Det var en sån där stekhet solskensdag i början av vårkanten. Med trånga skinnjackor och klackeskor gled vi fram över nästintill kokande asfalt. Vi snicksnackade om allt från viktväktarrecept till mjukglasspremiärer, glatt hejande på de systrar och bröder som även de backat ut från sina garage. Med våra gnekande jackor och klackande skor gjorde vi Dollarstore osäkert. Det blev både disktrasor och stinna smågodisaskar innan vi var klara.
Så kom lördagen som skulle vända upp och ner på tillvaron. Armhåren skulle resa sig för att aldrig mer lägga sig igen. Det var kalasdag hemma hos min syster. Hennes dotter fyllde år och hade bjudit in både stora och små. Det dracks kokkaffe och åts marängtårta, det hoppades studsmatta och spelades discodunk på flickrummet. De större stekte fläsket under klarblå himmel och knallgul sol. Det skvallrades och fnissades som det görs när många människor möts. Bel Airen stod som vanligt och skröt på gårdsplanen. En av killarna meddelade att han skulle gå och spana in henne och knäppa några bilder. När han kom tillbaka frågade han hur länge hon varit i Sverige och så visade han bilden i kameran. Det var allt annat än en skönhet som låtit sig fotograferas. Det var ett groteskt osvenskt odjur med åtta håriga ben! Många var vi som ryggade tillbaka och vägrade tro att det var sant. Men han intygade med datum och klockslag och jo, visst var det insidan av bildörren den satt på. Odjuret eller spindeln om man vill kalla den så måste ha åkt snålskjuts från USA till Sverige, tjuvgömt sig i bilen sedan oktober 2007 hos den förra ägaren och nu tabbat sig genom att våga sig fram för att lapa sol denna heta vårdag. Min spindelrädda syster klargjorde med en gång att hon aldrig mer skulle sätta sig i “biljäveln“. Jag instämde med fruset skinn. Mansfolket däremot såg med flackande blick ingen skräck i att det bodde en hårig fiende i bilen, de skulle minsann kunna köra den ändå. Men visst stod brösthåren lite väl mycket rakt ut ovanför skjortknapparna. Drömmen blev mardröm, marängtårtan smälte, kokkaffet kallnade, sumpen fastnade i halsen och det stekta fläsket luktade bränt.
När vardagen åter kom ringdes det till skräckslagna försäkringsbolag och nyfikna filurer på Naturhistoriska museet. Saneringskillen vägrar gå in i bilen innan han vet art och giftighet. Det spekuleras om eventuellt fågelspindel eller hoppspindel. Det torrskämtas om spindelinvasioner, groteska saneringsmetoder och “bil bortskänkes“ annonser. Men min syster har trots sin stora spindelskräck inte gett upp drömmen om att en dag återigen få glida fram med sin Chevrolet Bel Air-58. Det kallar jag kärlek.