De finns en film som heter
”i döda poeters sällskap”
Den har nästan förkroppsligats av poeter
I vissa poem står döden mer fast
Än i Jan Myrdals liv verkar det som

Vad är det då som lockar med döden
Att den är så okuvlig
Så definitiv, så oerhört rättvis
Eftersom den drabbar alla
Samtidigt så flyr många

Så mycke de kan, från döden
Människor sträcker sitt skinn
Färgar sitt hår, springer och går
Äter som om man vore sjuk, bara grönt
Man tar t o m gift

Allt i ett fåfängt försök
Att skjuta på döden
Kan kanhända lura ögat
Medans vener gror igen
Hjärnan tappar sin spänst

Håret faller av
Kroppen stelnar
Öronen tappar hörsel
Ögonen blir skumma
Hjärtat tröttnar

Så en dag kanske det stapplar
Till synes unga människor runt
Till posten för att hämta pensionen
De kommer gående med sina barnbarn
Arm i arm, som om den ena av de 2
Var rörelse hindrad

Då i det tillsynes ungdomliga landet
Kommer kanske de som ser gamla ut
Att fördrivas, av rädsla
Eller förhöjas, för sin sällsynthet
Eller dödas av etiska skäl
Vem vet

Men
Döden är fortfarande den enda rättvisa som finns
Trots allt spackel och förfining
Den kommer ikapp, tids nog
Trots att man söker prata om den
Eller försöker dölja den, i sitt åldrande