Jag höll mig borta från stranden den sommaren. Hur mycket ni än tjatade.
Jag hade inte tid helt enkelt.
Villkoren för vila var plötsligt rent militäriska.
Ingen annan tilltalades av det. Det visste jag mycket väl.
Självtillfredställelsen har aldrig frågat efter någon annans regler.
Inte heller självförsakelsen.

En gång gick du ut i skogen och tappade dig själv på blod. Det rann tydligen över en klippa och du skrattade när du namngav pölen som bildades till Döda Röda havet.
Du ringde mig tre gånger och varje samtal var mer dimhöljt än det förra.
Jag talade med dig i hela mitt spektra av olika sinnesstämningar för att vidröra dig någonstans. När min röst började vibrera i desperat svärta.
Då lade du på.
När du ringde igen sa jag ditt namn efter nästan varje mening för att vidröra Dig bortom allt blytungt, gyttjetjockt. Som om det skulle hjälpa.
Du hade bytt namn flera gånger, just för tillfällen som det här.

Jag frågade tjugo gånger men

du berättade aldrig var du var

Sedan stängde du av mobilen.
Vi sågs nästa morgon och du var lyckligare än på hela sommaren.
Jag var blek liksom. Vitblå nästan.

Jag höll mig borta från stranden.
Det fanns ingen täckning där och du ringde mig alldeles för ofta med alldeles för viktiga frågor för att det skulle vara möjligt.
Meningen med livet, sa du. Det är här och nu. Det är du och jag och all denna kärlek.

Jag ..... var ..... så ......... trött