Hon gick alltid med hatt, oftast blå
Han hade skepparmössa
Såg dom aldrig tillsammans nästan
Men varje söndag gick hon till kyrkan
Med små steg..
De log alltid och nickande hälsande
Även till oss barn

Han var ofta ute och jobbade
På granngården
Han syntes alltid trött
Konstiga namn hade dom
Minns dom inte ens nu
Men de kom från Lettland
Och hade flytt, till Sverige

Varje natt, i 3 års tid
Hade KGB kommit och hämtat honom
Och varje gång, hade de tagit farväl
Som om det var deras sista möte
Sista gången de träffades
Så han kunde inte sova som oss ”vanliga”

Varje natt for han upp
Och var klarvaken
Därför såg han alltid trött ut
Han sov nog aldrig ut…
Men de få ggr man såg dom tillsammans
Så såg man att de älskade varann

Nu var de gamla, de hade aldrig vågat skaffa barn
I Lettland, och här fick de väl aldrig nåt
Eller så, vad vet man när man är liten
Och får det mesta av sin information när man sitter
Och lyssnar…
Att vara med om, alla dessa avsked, måste nog ta
En hel del på en människa, eller 2…
Kanske blir dom starkare tillsammans

När man tänkte på såna saker
Så blir friheten, värdefullare, helt plötsligt
Samt… kärleken, rätten till yttrande
Som vi så ofta
Tar för given….
Ser man bakåt i historien så ser man
Att den faktiskt är en sällsynt ”lyx”

Med frihet!