Deras antal tilltar,
alla dessa offer,
inte blott för samhället
men mera för omständigheter
som ej någon önskade.
De driver löst i vilsenhet,
men det finns alltid någon där
som väntar på dem någonstans,
och även i din värsta ensamhet
så är du aldrig ensam,
och om ändå du envisas med att vara det,
så kommer spökenas och minnens myller
alltid att påminna dig
att du kan aldrig separera dig från livet,
och allra minst igenom självmord.
Livets källa flödar alltid över
i en aldrig upphörande ström
av liv som aldrig slutar expandera,
växa och utveckla sig,
och även om du tror ditt öde är unikt
så kan du vara säker på att andra delar det.
Problemet är, att du är aldrig blott dig själv,
men allt liv i allt universum
är beroende av dig,
då du för alltid är en del därav.