Det bultar hårdast
inifrån
Det är därför
jag klär min
hud i lila

Halsen är antagligen
lika hårig
som förut
Det känns bara
så tungt att andas

just nu...

Kufiskt frågande
stirrar du på mig,
genom dina
små naiva
blå kristaller

Fångar upp mig
och talar till mig
på ett språk
som jag trodde
jag aldrig skulle
glömma

för jag lovade mig själv...

Mitt lilla barn
gömmer sig inom mig i
en glaskupa
som inte längre
vill vara hel

vill splittra mitt inre
för att samla
upp det som finns
kvar

av

mig...