~~

Likt näcken avklädd sen driven
till flykt över stenarnas blodsegg
så fräckt av misstro och riven
av taggarna gömda i granskägg

han jagar med håv än den kärlek
i andan av ett bristande månstänk
förlorad för gammal smälek
längs skogsåns glittrande stjärnblänk

dock aningens hjärta tycks spåra
en silvervägs svepnings sorti
men stjärnögd slutligt försvåra
med dimmvägg mot träskmaskopi

sin håv har han noga lagat
för glittret det ströddes för vind
när jakten i skogkantens nattljus
beströk ömt förlovades kind

dock dimmglansen sökte sin vila
att kläda i vitt och i frost
men över Sjukullars virila
önskningar växte sig rost

hur lösa en skuld närd av träta
med håv som i natten tar in
båd brunnet och rotfyllnadsväta
bland gnistrande åtrå från hin

bekläd resa över Sjukullar
armering i Ferron's Balans
rosten blev skyddet i natten
för hån, tvivel, trån och romans

tryggheten rustad för gömma
i skogens skuggor och spel
och gammalt försöker han glömma
om kärlek om trohet så hel

om jagandet dimman fördröjt
men längtan är större än sorg
då håven kan vara hans flöjt
och bäcken bli kvar runt hans borg

så dimmväsen kom och förled
allt bort som gör ont för en skör
och månglittra stråle bred ner
på dimmbank stor kärlek förför

med silverväg bäddades täcken
sen jakten ristats på sten
med tankar om sorgen och näcken
och dimman drog in över ben

Ja, dimman drog in över ben