det var höst när du satte dig ner jämte mig på trottoaren
det var höst och det var du och det var någon sorts jag
och det var kallt i luften så du andades i min nacke
du gav min gåshud en annan innebörd

jag frågade dig vad du gjorde liksom
varför
ingen hade någonsin gjort innan
och du sa att du fan kände dig som picasso när du såg på mig
du sa att mina ögon väckte skaparlust
jag sa att det var den värsta jävla smörjan jag hört

sen kom jag på att du kanske hade rätt
och föreslog att jag kunde bli någon sorts kreation med tragik-klyschiga inslag
överlät mig att bli sorgliga filmer, sånger, tavlor under din regi
du blundade när du sa att de alltid var de vackraste
jag signerade kontraktet med min tungspets mot din

hjärtat ville inte bry sig längre
vi hade varit ganska nära vänner en gång men vi två var slut nu och du kunde lika gärna få splitta oss på hälften och
dela ut vår oförmögan att någonsin nå normaliteten till de som försökte fly den
för fan alltså
jag orkade aldrig vara som er
och kanske hade jag skämts mindre om jag inte försökt men
jag var aldrig stark jag bara misslyckades

jag snubblade över era fällerbensord
trots alla förberedelser blev jag
alltid lika förvånad och JÄVLA IDIOT OCKSÅ!
du borde lära dig av dina misstag

jag skrapade fan sönder mig över era fällerbensord
sköljde såren med sprit och sov med svin ja jag
begravde mig under fel kroppar
de tyngde på ett annat sätt och jag ville alltid längre ner i madrassen för
kanske kunde jag försvinna där en sund
i dofterna av ensamhetens frånvaro
och
någon sorts lycka

och trots alla förberedelser
när du bad mig gå dagen efter
blev jag förvånad och JÄVLA IDIOT OCKSÅ!


jag borde lära mig av mina misstag.