När den korta juninatten aldrig blir av, när älvorna dansar över äng och myr, när hundkexets vita blomställningar svävar över dikesrenarna i dunklet och drömmar förväntas slå in; då veknar nordbons hjärta i ljuvaste vemod.
Vi nynnar på Rune Lindströms ”Visa vid midsommartid”, vilken för övrigt lär ska ha skrivits i ett studentrum i Uppsala en smällkall vinternatt. Mycket troligt. När annars kan en sådan blödande längtan till nordisk midsommarmagi ha satts på pränt? Flickorna ”binder av olvon en midsommarkrans”, och huttrar barbenta i ljusa sommarklänningar. Folkdanslagen kuskar från den ena hembygdsgården till den andra ”i långdans i språngdans” och mot kvällen känns det nog i knätofsben och näbbskofötter som om dansen gått ”på glödande järn”.
På traditionernas blågula afton ska man äta sill och gräddfil med gräslök, vare sig man tycker om det eller ej, och man ska äta färskpotatis och ta en iskall nubbe därtill – och en till. Den svenske mannen kan behöva mjuka upp sitt karga vikingahjärta i en skvätt brännvin, men framåt natten är även han vek till sinnes. En enda gång om året är det honom tillåtet att gråta, spela dragspel, dansa omkull på logen och hänge sig åt uråldriga fruktbarhetsriter och naturromantik. Och när solen tittar upp över skogsranden har i en del fall visans slutrader besannats: ”I natt skall du somna vid Svartrama tjärn, där natten och mossan är len.”
Men är det verkligen sant att flickorna numera samlar in sju bortsupna smartfåner att lägga under huvudkudden i väntan på att prinsen ska ringa?