min linje 

den jag barfota ömsom vandrar
ömsom springer planlöst
på sandbrokig stig

på min väg genom livet

född utan skor
ett barfotabarn

där min början och mitt slut
inte går att ana

där barksträva stammar skymmer sikten
där rösen och mossiga stenar döljer
mitt ursprung
min framtid

- minns inte -

svalkar såriga fotvalv
i det klargröna vattendraget

skymtar Näckens hudbleka gestalt 
mellan furor och allt det ymniga gröna
jag hör hans lockande musik
nimmer skratten

inser
att någon annan
längs sin egen stig
kanske lika barfota och med såriga knän
som jag
just nu möter sitt öde
till tonerna av Dödens violin

längs den kurviga stigen vandrar jag
passerar tidens gränser

plockar några minuter
samlar dagar och nätter
lämnar alla blödande sår
bakom mig

försvunna människoöden
utan mening
händelser förbleknade
minnen i en blå bleknad sammetsask

linjen jag följer
är lika imaginär
som påtaglig

som när kall snö blåfryser mina tår
salta tårar följer mina spår

väl Där framme

finns en gräns
där min stig tar slut
där jag upphör
suddas ut

och även om jag lurar mig själv
är stigarnas förgreningar
inte till för mig att välja

ett val inte ämnat för en dödlig

då
tar den lodräta linjen vid
den kosmiska axeln
den som visar mig vägen till andens
tillvaro - i annan dimension