Något sånär underligt
kan man ju tycka
att en som jag
med slingrat hår
skräck för folksamlingar
med mina trasiga slitna svarta jeans
sliter mig in i tomma morgon dagar
kan faktiskt göra tummen upp
vifta med vita flaggan
och säga
att jag älskar framtiden.

Jag har mina samtal
med främmande
katter
som läser av det som jag skriver
och jag har mina änglar
som dansar med sina demoner
och jag är osynlig men ändå delaktig
i det som sker

Med min isblåa blick
studerar jag nyfiket på dem
som tittar på mig och kallar mig underlig
för på något sett har de förstått att
de inget vet
om vad som sker bakom mina ögonfransar
så de löper diagonalt
för att hitta gemenskap och samspel
så oerhört imponerande
att vi ändå kan fortsätta att tala förbi varandra
så jag och mina katter
ler
och fortsätter att skriva ramar
koder
i en värld som den här

Jag är nog lite lätt
att vinka av
när de rosa molnen kolliderar
med horisonten
men ändå minns man mig
med svalt leende bakom en kaffekopp
när min verklighet inte är tillräckligt långt borta