Flickans tankar slåss med varandra.
Högljutt skriker de,
hjärtskärande skrik.
Hopplöst,
och hoppfullt.

Lögn!
Det är säkert en lögn,
det har varit det förut
och du blir säkert sårad igen.
Tänk om det är annorlunda
den här gången,
han kanske menar det han säger
den här gången,
han kanske står för det han sagt,
bara den här gången?

Hon vill ge upp,
men samtidigt hoppas hon.
Hoppas att han en enda gång
ska göra som han sagt.
Att han för en gångs skull
ska visa att han älskar henne
så mycket
som han ständigt hävdar att han gör.
Hon klamrar sig desperat fast
vid det lilla hoppet,
trots att förnuftet
gång på gång
ber henne att ge upp,
att sluta hoppas på att denna människa
någonsin kommer att förstå
någon annan än sig själv.
Snälla du, ge upp.
Du blir bara sårad
igen.

Men inom henne står en liten flicka.
En liten flicka,
med sin favoritnalle i handen,
och sin finaste klänning på sig.
Den där gröna klänningen,
med en rosa blomma på.
Hon står där och tittar
frågande på sin mamma,
liksom många gånger förr.
"Pärlan, jag är ledsen.
Han kunde inte komma.
Jobbet kom ivägen...
Men han lovade att ringa sen.."
Orden är välbekanta,
hon har hört dem många gånger förut,
trots att hon bara fyller 6 år.
Besvikelsen är lika stor,
varje gång.
Men trots det
så hoppas den lilla flickan.
Hon vill hoppas,
trots att han
än en gång lyckats
att få hennes tårar att rinna.
Tårarna är fyllda med
en sexårings längtan,
ett barns saknad,
en människas sårade känslor,
och en liten flickas
krossade födelsedagsdrömmar.

Varför kan han inte förstå?
Älskar han henne inte,
fast han säger det
om och om igen?

Flickans tankar snurrar utmattat
runt i hennes huvud.
Kommer Han någonsin
att förstå Henne?
Kommer Mannen någonsin
att ändra sig för Flickans skull?
Kommer Pappan någonsin
inse hur mycket han sårar sin Dotter?