och the post sence , lade jag mot det här molnet.
och hoppades att det skulle ta mig hem.

och var du när jag fanns?
någon annanstans.

och vet du. det är öken här.
och jag plockar upp döskallar där jag går.
och lägger dem prydligt på hög.

om jag ville. kunde jag ju sjunga en vacker sång.
som om du hörde på. men det skulle kosta.
det skulle kosta blod från den här handen.

och hur kommer det sig att jag sitter här.
hur kommer det sig att jag sitter här. 
äter toast och har ett illvrål i handen intill.
i sekunden intill, liksom.  

jag vet inte.

kan du förklara.

kan du förklara det.

det är en parkeringsplats. och massor av huvuden.
som ligger där. på sin plats. och jag tänkte.
jag skulle bespara människor smärtan.

så medan jag går över parkeringen och jag möter
figurer som står där, med kamera och en huva över
ett skalligt huvud och sätter nyckeln i bilen,

och alla jävla billiga texter rinner igen mig,
och det tydligen skall vara så, att jag inte 
känner igen dig, fast jag vet att så fort jag
sätter i nyckeln, så befäster jag dig,

och samtidigt trycker på gasen och parerar
med bromsen, och kör gatan fram, och
det faktiskt dör människor på passagerar-
sätet fastän de hade drömmar som var nya,

och händerna på ratten;

i vilken värld befinner du dig och 
vill du lära dig någonting utav mig?

de har rea på det där klädstället.

och när allt dött ut.

ser jag dig i dina rätta kläder.

tills dess är du bara smärta och
något jag passerar, förgäves räddandes.

skillanden är där och då,
nu och där och alltid mellanrummet
mellan rummet ut och in och kärlek
är något jag är klädd i, bortom
igenkännande. 


och sedan sade jag, i det sista ögonblicket,
att ingenting betydde någonting.

var står du då?

/det är en åker/