Kapitel 2:
Dotterns text

Nu när jag tänker tillbaka på min barndom så är det inte många bilder som dyker upp. Jag minns diverse stillbilder, men huvuddelen av dem kan spåras tillbaka till ett eller annat fotoalbum. Mitt första egentliga minne har jag från åldern tolv, allt innan är svart.
Min fader har sagt att jag var en rädd flicka. Fanns det en mörk hörna så satt jag i den och gömde mig från omvärlden, fanns där en låsbar dörr så låste jag den. Och varje gång min moder närmade sig mig så skrek jag. Jag skrek och skrek och skrek, och bet henne ifall hon rörde vid mig. När hon rörde vid mig.
Min fader har inte berättat särskilt mycket om min moder, jag vet inte var hon kom ifrån, vad hon gjorde till vardags eller hur de träffades. Jag vet inte om min moder hade ett arbete att bege sig till, inte heller vad hon tyckte om att göra.

Min moder satt mest stilla och gjorde någonting.

”Saliga vare de bleka, ty de har icke fått färg av missöden än”, har hon skrivit i en barnbok som jag blev given på min födelsedag. Inte för att jag vet vad det betyder, inte för vad jag vet vad hon menade med det. Men en sak minns jag från min barndom, och det var min moders ögon. Jag minns inte hur hon förde sig, jag minns inte hennes röst. Men jag minns hennes ögon, och hur de livlöst flanerade runt.
Jag minns hur rädd jag brukade bli när hon tittade på en, som om hon vore döden som valde ut en ny livskamrat, och jag minns hur jag brukade försöka undvika dem så gott det gick. Under vissa perioder gick det nog månader mellan våra pratstunder. Och min moder var inte den som efter hon lagat mat kallade oss till bordet. Istället så satte hon sig vid bordet prick klockan sex och den som behagade fick slå sig ner bredvid. Men inte ett ljud fick yttras under måltiden, då tittade hon på en med klagande blick som om tusen pilar träffat hennes barma kropp.

När jag var sexton begav hon sig, om det var upp eller ner har jag ingen aning om. Men ingen i detta huset saknade henne. Jag undrar om vi ens märkte att hon var borta.

Min fader, feg som en råttusling, förmådde sig inte att ta hand om oss tre stackare till barn i många dagar, istället satte vi ett nytt hem i hans broders spartanska hem. Brodern var en asketisk, religiös usling vid namn Siskel som trodde att hela världen väntade på hans nästa tavla. Han hade byggt sitt hus alldeles intill konstrutten på Österlen, men ingen pensionär dundrade förbi detta till trots. Men brodern insisterade på omgivningens idioti, på deras stängda ögon, på deras stängda sinnen. Jag minns hans ofta upprepade ord: ”Om jag ska måla en horisont så målar jag hellre en tjäder. Det är en sann konstnärs logik!”, en fras han vrålade efter varenda jävel som körde förbi.

I detta hem växte vi upp, jag och mina två brödrar. Jag själv var endast sexton år vid tillfället, min broder Eskil var tretton och min älskade yngsta broder Lars-Lars (senare mer känd som ”Knastalasse”) var tio år. Det var ett liv kantat av en patetisk tro på livet, enkla människors hopp. Men när jag nu tänker tillbaka på livet i stugan så nås jag av en viss saknad, det må jag säga ändå. Även om jag nu är mycket visare och mer förståndig, utbildning vid universiteten har lyft mig långt över stanken vid Österlens sydöstra kust, så saknar jag den långsamma takt som fanns i de gamla kvarteren. Allt fick utvecklas i sin egen takt, i Japan åt man japansk mat och i Skåne åt man skånskt.

Men allt som allt, om man räknar summan av kardemumman, så var det ett helvete. Och jag skulle aldrig vilja återvända till min barndom.