Kapitel 5:
Moderns text

Flera gånger om dagen återuppkommer den. Den smyger på mig, äter upp mig inifrån utan att jag märker det. Eller egentligen är det en förbannad duo. Den bastanta ”Varför?” i följe med sin gemene bror ”Hur?”. Varför hamnade jag här? Hur hamnade jag här?

I sin enkelhet är de enkla att besvara. Min fader, arbetarberusad som den rallare han var, lovade bort mig på Kiviks marknad till en halvmesyr vid namn Fingal som lovade uppvisa tak över mitt huvud. Min faders tanke var troligtvis att han bara ville att jag skulle försvinna från hans sfär, jag tog hans koncentration från flaskan. Hur skulle han kunna bedriva ordentligt karlasupande om ett kvinns står vid hans sida med sorgsna ögon? Så jag försvann från hemmet, rakt in i ett annat. Från ett helvete till ett annat.

Med åren blev jag tjockare och tjockare, och mitt bäcken vidgades mer och mer efter varje barn. Först blev det Bie, min ilskna flicka som skrek varje gång jag närmade mig henne. Sen kom älskade Eskil, med min mammas ögon. Till slut kom misslyckandet, Lars-Lars, namngiven av det enkla skälet att fadern tyckte att ”Lars är ett så vackert namn så att det är värt att upprepa”. Men varken Fingal eller Siskel ville inse misstaget, inte ens när de behövde sätta hjul på honom för att han skulle kunna forslas framåt. Nej nej. Lars-Lars var en helt vanlig man, av det gamla slaget, av det hårda virket.
Ska inte ens familj vara till gagn för en, vara ens stöd när allting annat raserar, älska en när alla andra går in i skuggorna? Ska man inte vara stolt över det man har bredvid en och vad man har skapat? Jag minns vad Siskel sa när han hörde talas om att Lars-Lars visst skulle avvika från den kompletta DNA-spiralen. ”Jaja, inte är konstnärer heller stolta över alla tavlor de har målat”. Det är något jag har funderat över i alla mina tysta år. Är jag stolt över mina barn? Är jag stolt över vad jag har åstadkommit? Är jag stolt över mina förfädrar och mödrar? Kommer mina barn att hata mig med samma glöd som jag avskydde min fader med?

Och skulle allting ha förändrats om jag skulle ha tjänat in 200 kronor mer den sommaren och åkt till Amerika tillsammans med Solviga? Skulle jag ha mött en Bob eller en Steve som hade överröst mig med kyssar och saker? Jag har tänkt på det flera gånger, det är en demon som brukar dyka upp tillsammans med bastanta ”Varför?” och hans gemene bror ”Hur?”. Skulle allting ha förändrats? Skulle jag då ha suttit i New York och druckit drinkar på någon paradgata? Med Bob. Eller Steve. Och jag lovar, med en av dom i handen skulle jag inte fått en Lars-Lars, ett hjul-bestyckat missfoster vars enda ljud är hans egna namn. ”Lauslaus” kan han säga. Gratulerar.

En Bob. Eller en Steve.

Inte en Fingal.