Kapitel 6:
Fingals klagosång

Den dagen jag fyllde trettio år fick jag följa med min bror Siskel till Kiviks marknad. Så var det visst bestämt. Där var det livligt värre, men inte riktigt lika trivsamt som vid Stens huvud om ärligheten skall fram. Jag minns att jag och Siskel höll oss lite grann i utkanterna för att inte sugas in i alltför mycket stim och stoj. Det är ju annars lätt hänt. Jag vet också att jag fick lite känningar i ryggen så där fram på förmiddagskröken så Siskel var vänlig nog att leta upp en bänk som jag kunde vila upp mig på en stund.
På den bänken satt det en illaluktande karl som envisades med att visa upp sina muskler och ideligen ville att jag skulle känna på hans håriga armar. Han var rallare och en jävel på att slåss berättade han. Siskel och jag satt där och lyssnade en god stund, och hur det hände sig dök det plötsligt upp en ung flicka. Flickan var gubbens dotter och inte mycket att ha om man fick tro gubben själv. Jag tyckte nog att hon verkade vara en rätt trevlig flicka så jag frågade gubben om man inte fick lov att bjuda flickan på en glass. Han flinade bara åt mig och sa att ”du kan få henne om du vill”, och så ragglade han iväg och försvann in i folkmassan. Sen följde Sonja, som flickan hette, med mig och min bror Siskel till Kafé Annorlunda vid Stens huvud, och sen följde hon med oss hem och sen stannade hon liksom där.

Hennes far hörde vi aldrig av, men en gång såg jag honom. En sommar när min bror Siskel var i färd med att anrätta en alldeles egen konstrutt hemma på Österlen fick jag lov att köra runt honom till de mest ensliga platser under några besvärliga dagar. En dag, framemot kvällningen, stannade vi till vid ett litet nedgånget värdshus för att få oss en bit mat. När vi steg in i rucklet såg jag Sonjas far sitta ensam i ett hörn böjd över en flaska brännvin. Jag stegade över och erbjöd min hand men fick en flaska i min hand istället för ett handslag.
”Drick”, din bleke jävel, sa han och skakade tungsint på huvudet. ”Dig blir det ingen arbetare av ju. Har du ingen kuk i brallan eller?”
Jag blev en aning förvirrad av min svärfars bryska haranger, men fattade mod och sa, ”mitt namn är Fingal och jag är din svärson”.
Gubben stirrade misstänksamt på mig, men när han såg att jag inte drog det minsta på mungiporna blev han blek i ansiktet och störtade ut ur lokalen med en beundransvärd fart. Sen såg jag honom aldrig mer.

Så man kan ju säga att det var där det började. På en gammal parkbänk med en onykter rallare mitt under Kiviks marknad. Det var då det blev vi två eller hur man säger. Lilla Sonja och gamla jag. Sen kom Bie, och sen kom Eskil och sist kom Lars-Lars. Ibland undrar jag hur det hade blivit om vi aldrig träffat den där rallargubben som var Sonjas far den där dagen. Då hade det nog mest varit Siskel och jag. Och Tommelilla.

Tommelilla är Siskels förstfödde son. Ja, det är hans ende son faktiskt. Han bor en bit avsides och gör inget vidare väsen av sig. Han dyker upp till högtiderna med en flaska snaps och sen försvinner han igen. Han är en mycket märklig figur. Men han odlar sin potatis och han bränner sitt brännvin och han gör inte en fluga förnär. Så har det varit så länge jag kan minnas. Siskel och jag i huslängorna och Tommelilla ute i lusthuset.
Om Tommelillas mor är det ingen som vet något. Tommelilla han är inte så värst pratglad och Siskel har aldrig kommit för sig att fylla igen luckorna. Jag har aldrig själv frågat honom eftersom jag anser att en stängd port endast skall ha en nyckel och den nyckeln bör hänga runt mäklarens hals. Dessutom verkar Tommelilla klara sig alldeles utmärkt utan någon mor.

Så var det med den saken och allt skall rapporteras i sinom tid för det som inte rapporteras det hamnar i ”skall göra”-högen, och den högen kan man vara utan. Det vet alla och envar.