När Lisa öppnade dörren till sin sommarstuga möttes hon av en ohygglig stank och en grotesk syn som gjorde att hon tog ett stort kliv bakåt, ramlade och slog huvudet i stenplattorna nedanför. Det svartnade för hennes ögon och när hon vaknade låg hon inte längre kvar.

  Sommaren hade precis börjat och Lisa såg fram emot en lugn och skön semester i sin sommarstuga i Mjösön. Den låg avsides långt in i skogen utan bilväg. Hon älskade lugnet och ensamheten. Dit brukade hon gå när hon behövde avkoppling från jobbet som sjuksköterska på Sollefteå sjukhus. Hon ville ogärna visa vänner och bekanta sin lilla pärla i skogen, just för att undvika ovälkommet besök. Sommarstugan hade hon ärvt från sin morfar, som även han höll den lilla stugan hemlig för omgivningen. Där fanns ingen el och inget rinnande vatten, men däremot låg den nära en vacker sjö. Många var de timmar som hon och morfar suttit i båten ute på sjön. Nu satt hon helst vid stranden och fiskade, ibland utan mete för att slippa besväret med att ta reda på fisken efteråt. Det var liksom inte själva fisken som var grejen, det var lugnet där nere vid strandkanten, vattenspindlarnas dans på vattenytan, vattnets kluckande, solens spegelbild i över ytan, ugglans hoande någonstans i skogen. Det var Lisas egna lilla glänta där inne i skogen, utan kontakt med omgivningen.

forts. följer kanske