Jag fick tidigt lära

Att bära en verklighet
Så tung att man riskerar
Att krossas under vikten

Att man kan känna
Nästan ingenting
Om man försöker

Att det finns ett glapp
Mellan det som existerar
Och det som andra märker

Att saker blir verkliga
I mörker
Som monster under sängen
Fast något annat

Och jag fick tidigt lära
Att stå vid min sida ensam
Att förtränga men inte förlåta
Att avsky
I tystnad

Jag formades
Till nästan obefintlig

Och livet blev
En evig kamp

Nu har jag blivit
Ungefär som de andra
Som kan se och höra
Och känna hela vägen in

Nu ska jag lära mig att sluta slåss
Att sluta se sidor att välja

Men det finns en barndomsvisa
Som bara jag kan
En melankolisk melodi
Med fläckar av panik

Den är klistrad någonstans
Där jag inte kan röra den

Men alltid höra den