Jag har aldrig levat som jag velat

Jag kom aldrig iväg ifrån mig själv..

..så som det var tänkt, så som jag ville

Mina drömmar dog nånstans på vägen, nu minns jag dem inte ens längre
Är det då man har blivit vuxen? Kanske är det precis det som vuxenskapet handlar om, när man glömt bort sina barndomsdrömmar, då har man blivit vuxen..

Jag måste ha lämnat kvar den där lilla ungen nånstans, glömt honom vid sidan av motorvägen, kanske på en rastplats utanför Örebro eller nere vid stranden dit han brukade gå för att få se vattnet och färjorna som försvann i horisonten. Eller finns han nånstans djupt där inne i mig fortfarande.

När ska jag komma hemifrån?
När ska jag hitta hem?

Vem får jag vara imorgon?