Så nu tar jag till pennan igen.
Nu har jag ord att ge, återigen.
Nu är mina ord mina vänner igen.
Min förtröstan, min inre röst.
Vill göra sig hörd, återigen.
Nu kör vi om igen.

Kanske är det så att när hjärtat är sårad.
När människor förvånar.
När känslor tar slut.
När det känns som om att nu, nu är det nog.

När allt, bidrar till tårar.
När världen blir en skrämmande plats och allt, allt sårar.

När vänner blir främlingar.
Och allt som känts bekant blir alldeles för obekant.
Relationer blir obekväma.
Och det som stått en nära om hjärtat.
Är nu en annan värld, en ny värld att fatta.

Då har jag mina ord som en förtröstan.
Som en tyst röst, en inre röst som gör sig hörd och när det som mest behövs tröstar.

Helar och lagar.
Mig.
När det behövs.
Om det behövs.
Hur det än behövs.

Mina ord, nu möts vi igen för att ta oss igenom det som skall komma.
Mina ord älskar med mig och vi skapar poesi.

Så nu tar jag till pennan igen.
Nu har jag ord att ge, återigen.

Och vi gör det vackert, vi gör det sorgligt.
Vi gör det smärtande, vi gör det ljuvligt.
Vi gör det lyckligt.
Vi gör det berörande och vi gör det fint.
Vi gör allt omöjligt möjligt.

Ord för ord.
Nu tar jag till, pennan igen.
Mina ord och jag, finns inget heligare, ingenting tryggare.
Mer befriande.
Än en inre röst som gör sig nerskriven och tröstar.
Överröstar, allt som gör alldeles för ont.
Ger mig alltid hopp och tilltro.

Ord för ord.