Såhär skrev jag den 23:e oktober 2007:

Jag orkar inte mera. All huvudvärk, alla tårar. Inget är roligt längre, inte äns att spela innebandy. Jag orkar inte äns äta längre, inte skratta heller. Varför?
Det är inte alls ofta som mitt skratt är äkta.

Tomma skratt, ögon fyllda med tårar.

Vill bara vara som alla andra, åka utaomlands, bo i hus, ha hund och ett ostökigt rum. Jag vill bara vara helt jävla vanlig.




Och först nu - 9 månader senare - har jag insett hur jävla dåligt jag mådde just då.
Men nu är allt över.
Förut åt jag 4-6 panodil om dagen, nu äter jag högst en i veckan.
Jag har börjat äta igen och innebandy är fortfarande det bästa jag vet.
Och jag har insett att att vara vanlig och som alla andra kanske ändå inte är det bästa. Det är väll ändå bäst att vara sig själv? Vara unik.
Det som är det ända negativa är att jag skriver som bäst "dikter" och texter när jag mår dåligt, och framtiden ser ljus ut, så jag kanske inte kommer skriva lika ofta och så, även om jag nu redan inte skriver så ofta.