Vi är så långt borta nu
att minnena obehörd från min sida stillsamt
kan vandra med mig.
Ni stod tysta vid sidan då jag skrek efter er
Ni kunde inte resa mig
inte bära mig, inte se mig skratta.
men ni gav mig ideer, tankar och knutna nävar


era väsen utgjorde gränsen mellan mig och världen
ett ihåligt pansar skal som både
frälste och fördömde.
Inte ens längre en realitet utformade
vi tillsammans en subkultur i mig.
dessa upplevda företeelser blev min uppfattning
av människor ikring mig,

Jag fantiserade
ihop er allihop, Ni kan inte ha varit sådana
som mina minnen föreställde er och grävde ner oss i.
Jag vägrar tro att det finns människor som lever för
att hota och förnedra andra människor utan att tänka.
Ni måste ha hatat mig på samma sätt som jag hatade er.
Ni måste såsom jag haft ett stort träd med minnen som
förde er mot det vi trodde var rätt. Är vi egentligen rätt lika?
du och jag?

jag vill tro det
för då kan jag förlåta er
och ge mig vidare.