Så otroligt tyst.
Vi ser på den stilla vattenyta där endast
våran änglasång studdsar på.
Annat ljud skär som nålar rakt igenom.
Men det är tyst.
Vi har med våran vackra sång lyckats
tysta krig,
tystat död,
tystat misshandel.
Vi har lyckats gråtit himlen trasig.
Vi har lyckats få den att regna kärlek.
Men det räcker inte.
Än finns många som inte når dom
varma dropparna som faller.
Många som är instängda.
Vi är två av dom.
Vi ger, utan att ta.
Vi står
med nycklar till alla världens
dörrar förutom den framför oss.
I varje nyckel finns en del av den
vi behöver.

Vi släckte alla ljusen för att inte
ta av dom som lever i mörker.
Vi viskade om natten för att
inte väcka dom sömnlösa.
Vi följer stegen efter
en man utan ben.
Vi fryser för att
värma dom utan hem.

När du kom, visste jag.
Att du är personen jag kan
dela mina gärningar med.
Du släckte alla ljusen.
Jag tände dom på
morgonen.
Vackert.
Vackert.
Systrar.

Jag bär dej genom natten på
min trötta rygg.
Ibland blir det för mycket.
Det vet vi.
Fjorton år.
Världen på våra axlar.
Och du på min rygg.
Jag älskar dej.


Ansvaret för världen har gjort
oss vuxna.
Vi är inte barn.
Vi är änglar.
Vi föddes för en enda uppgift.
Att resa världen efter fallen.
Vackert.
Vackert.


Från andra sidan finns två
precis som du och jag.
Vi pratar änglaspråk
genom molnen på himlen.
Vi skickar meddelanden
genom vågorna i havet.
Överallt på jorden finns
människor som vet,
att när regnet faller
så kan dom höra
änglavisk i den varma
droppen.
Vackert.
Vackert.



Det regnade i dag.
Och det finns en mening
för det.
Vi har armarna öppna.
Kom hit.
Gråt min vän.
Gråt bara gråt.