Kapitel 10.
Systerns text: Sent ska syndaren vakna – sista dagen

Första gången jag såg Stellan Ström var jag knappt femton år fyllda. Han stod och hängde vid staketet utanför skolgården med sin vapendragare Orust. Dom stod och spanade in oss tjejer och när dom såg någon dom gillade ropade dom ”kom ska du få lite gottis” och gjorde konstiga grimaser. Mig ropade dom inte åt. Inte den gången i alla fall.
Stellan var lite äldre än mig. Förresten så var han nog lite äldre än alla oss som gick i skolan, för han hade stripigt rött skägg och mörka påsar under ögonen. Han hade en fimp i munnen och en gammal flakmoppe full-lastad med folköl. Stellan såg lite ut som en rockstjärna. Det tyckte i alla fall vi som kom från Österlen och inte riktigt visste hur rockstjärnor såg ut.

Andra gången jag såg honom, åtminstone som jag minns, var när jag var femton och min bror Eskil höll på att åka på stryk av några grabbar i åttan. Eskil hade ställt sig på en låda mitt på skolgården. Han hade på sig sin slokiga svarta konstnärshatt som han fått av vår farbror Siskel. Där stod han och pratade vitt och brett om den store filosofen Gdansk och den store landskapsmålaren Adolf Hitler. Allt det där var hur som helst saker som Siskel tutat i honom.
Grabbarna på Österlen tolererade inte att man pratade om något annat än pattar och hästkrafter. Speciellt inte om man bara var en liten grabb som gick i femman, och absolut inte om man stod på en låda mitt på skolgården.
Just som grabbarna i åttan vräkt ner Eskil från lådan, slängt hans konstnärshatt i dyngan och gjorde sig redo för lite smörj stegade Stellan Ström fram och lyfte upp två av grabbarna i kragarna. ”Ska vi göra lantis-smet?” sa Stellan till Orust, men Orust skakade på huvudet och sa ”sällan Stellan”, så Stellan släppte dom båda grabbarna. Grabbarna från åttan drog sig skamset tillbaka och Stellan bara flinade och sa ”jävligt fin hatt” till Eskil. Eskil och jag stirrade storögt på Stellan med det stripiga röda skägget, fimpen som dinglande i mungipan och det stora gula leendet. ”Tack” sa Eskil och gick sin väg, men jag, ja, jag stod där jag stod. ”Är du sugen på lite gottis” sa Stellan och skrockade. ”Nej tack” sa jag, och så gick han sin väg.

Efter den dagen fick jag åka på Stellans moppe ibland, och ibland så träffades vi efter skolan och rökte cigaretter. Stellan var liksom min första kärlek även om det ska sägas att jag aldrig riktigt var kär i honom. Men han var lite äldre och han visste massor och jag tyckte fortfarande att han såg ut lite grann som en rockstjärna.

När jag var sexton år och Stellan och jag känt varandra i nästan fem månader fick jag min första mens. Det var ett rent helvete. Det var som att gå runt med ett storte bylte i magen som vägrade komma ut mer än lite grann åt gången. Så när Stellan en sensommardag flinade och frågade mig om jag var sugen på lite gottis, så där som han brukade göra, sa jag ”kanske det”.
Det bestämdes att vi skulle träffas lite senare i skogen utanför vår gård för att få det hela överstökat.

När jag kom hem var det bara min mor som var hemma och hon frågade aldrig vart jag skulle eller vad jag skulle ta mig för. Min far var på läkarbesök i byn, precis som han alltid var minst en gång i veckan, Eskil var hos Siskel och Lars-Lars var i ladan med sina vänner från särskolan.
När klockan slagit halv fyra tågade jag ut i skogen för att möta Stellan och för att göra slut på det där byltet i magen en gång för alla. Det tog inte speciellt lång tid och det var inte speciellt angenämt. Men Stellan verkade nöjd för han frustade och stönade och ylade och viskade konstiga saker i mitt öra. När han var färdig med sitt frustande och sitt stönande rullade han av mig och låg och kisade upp mot himlen. Han berättade att han var trött på lantisar som inte fattade vad ”en rejäl omgång röj” betydde, och att han tänkte ta sin flakmoppe och köra till Kristianstad där dom minsann kunde sätta sprätt på sin lön och lite därtill. Han sa att han inte tänkte komma tillbaka och att jag skulle säga till Orust om jag såg honom att han var en sann vän men att alla vänskaper har sitt slut. Det sa jag att det skulle jag och så drog jag upp mina byxor och sa adjö till Stellan Ström. Stellan Ström som inte alls såg ut som en rockstjärna längre, utan mest som en finnig lantis från Österlen med rött stripigt skägg och en gammal flakmoppe.

När jag kom hem igen hände det sig så att jag såg min mor för sista gången. För när jag gick in på gården stod vårat hus i ljusan låga och i dörren stod min mor med brinnande hår. Jag stod på där gården och gjorde mest ingenting. Det låter konstigt men det var faktiskt så att min mor såg riktigt lugn och fridfull ut där hon stod och brann. Inga skrik på hjälp, inget viftande med armarna, nej ingenting faktiskt. Sen rasade väggen ner och min mor försvann och så minns jag inte mycket mer.
När min far och Eskil kom hem var det bara aska kvar. Vi fick flytta in till Siskel och min mor fick en minnessten på kyrkogården. Allting var nästan precis som förut. Min far ansade sin skepparkrans, stoppade sin pipa och ojade sig, Eskil hade Siskel och Lars-Lars verkade inte det minsta bekymrad över att hans mor brunnit upp. Jag mådde nog inte så dåligt jag heller om man ska vara riktigt ärlig. För jag mindes min mor där hon stod i dörrkarmen och såg lugn och fridfull ut och tänkte att hon satt nog i himlen med en Steve eller en Bob och rökte cigarett i munstycke och drack dyra drinkar.

Så gick det alltså till den där dagen då min mor Sonja brann upp och Stellan Ström stack till Kristianstad och jag blev av med byltet i magen. Den dagen hände det en hel del.