Ett tomt blad..

Ostadig hand fattar, en liten liten till hälften upptugad penna.
Ja, ja jag ska skriva, jag ska skriva, jag ska, jag ska........

Smällen ekar igenom rummet då linjalen finner bakhuvudet.
Huvudet far fram lite granna, pennan tappas och bänken rubbas.

Blundar...
Ty det inte ögat ser kan inte ske, ty det inte ögat ser.......

Handen plockar upp den illa medfarna pennan...
Skriver ett ord..

Agan

Huvudet far fram och en ny smäll ekar i rummet.
Barnen runt omkring är tysta.

Tysta, så tysta som på en vaka då endast prosten hörs.
Ett nytt ord...

Agan äro

Ser ned på papperet, håller in en snyftning.
Då kommer den, den tredje smällen...

Agan äro den rätta vägen till korekt uppfostran!

Det var det magistern sa.
Ett brumande ljud, klassen reser sig ,jag med den.

Det snurrar vackert, det polerade trägolvet.
Inte alls som där hemma.

Torkar bort en droppe blod från näsan.
Det är slut för dagen, går tre steg fram....

Faller...

Nu äro jag här. I något jag inte annat än kan kalla sockervadd.
Precis som på tivolin. Men här finns inga karuseller.

Finns många barn att leka med, men saknar mor och far dock.
Vill åka hem nu. Är inget roligt i sockervadds landet.

De älder sjunger klagopsalmer och säger det äro vackert.
Men dom äro inte lika vackra som dom prosten hemma lärde oss.

Dom säger jag ska stanna här i sockervaddslandet.
Att min stund varo kommen.

Tomt papper...
Ostadig hand skriver tunt.

Agan leder endast till männskligt förfall...