Förmodligen någonstans någon gång hittar jag fram.
Kanske någon gång når jag upp till bakkrönet.

Men för det mesta åker jag kana i den isbekläda backen.
Sönder rispad och öm klättrar jag ändå uppför igen.
Ett desperat hopp om att få behålla sinnet.

Försent i en svart vit värld med rakbladsvassa kanter.
Ack vilka hopplösa drömmar i det svaga dagljuset.

Förmodligen någon gång någonstans förhoppningsvist hittar jag fram.
Antagligen då timmglaset runit ut och sanden försvunnit.
Och lycktan slocknat för att aldrig mer tändas...

Men ännu åker jag kana i den isbekläda backen.
I tappra försök att behålla sinnet...