Kapitel 13:
Det är bättre att ligga ner än att bli trampad på

Bie hade inte mycket till övers för marken hennes hem stod på, det skulle vara bättre om ”hela jävla kukhuset och kukidioterna bara sjönk rakt ner till helvetet”. Bie hade likt sin moder fattat tycke för de större civilisationerna, Sonja hade behållit drömmen om Amerika medan Bie allt som oftast begav sig till antingen Borrby eller någon annan större befolkelse i närheten.
Efter Sonja begav sig såg man allt mindre av Bie i hemmet. Hon ville väl hellre vara någon annanstans. Ingen uppmanade heller henne att stanna hemma och inte springa från bebyggelse till bebyggelse, så hon fortsatte sin färd. Det var mer logiskt att stå på mark som älskade henne än att befinna sig runt illviljor, och det var nog en klok insikt. Bie fortsatte att sätta sina spår på byalag efter byalag, och även om hemmet hade sina misstankar om vad hon sysslade med förstod dom att detta var den bästa vägen.

Det är bättre att ligga ner än att bli trampad på.

Bie var varken smart eller vacker, men hon hade sannerligen en liten djävul bakom ögonen som på något sätt lockade traktens ynglingar. Hennes hud verkade skuren av läder, strikt uppspänd över hennes späda kropp. Hennes bruna hår hängde så som det ville, och hon bar inget större intresse för att klä upp sig inför folk. Eller som hon själv brukade säga, ”bry du dig om dina jävla problem så tar jag fanimaj jävla bra hand om mig själv”. Ibland så slängde hon även in en ”jävla kuksugare” på slutet.
Hon hade hoppat av skolan i åttan för att ”dom jävla idioterna kan kuka sig åt helvete” och fått sparken från hennes senaste jobb för att ”kuk-jävlarna där kan dra en stor jävla fitta över sig”. Bie var inte främmande för de lite hårdare orden. Hon var känd för att vara den enda tjejen på Österlen som alltid bar en kniv med sig, ett faktum som gjorde alla killar som alltid bar kniv intresserade av henne. Män mellan 18 och 45 körde runt henne i sina bilar, alltmedan de i sitt huvud gjorde upp planer för hur kvällen skulle sluta. Oftast slutade den också så, Bie var inte den svåraste kvinnan. ”Sköka” sa Siskel. ”Ska jag snitta dig?” svarade Bie.

Man ska inte förneka att Stellans hårda livsföring hade smittat av sig på vår Bie. Det var han som gett henne den första kniven, och många av de lite tuffare orden hade han stoppat i hennes mun. Stellan var en arg man. Orust, Stellans ständiga högerhand, var inte lika tuff men minst lika arg. Och nu när Stellan begett sig till de hårdare kvarteren i Kristianstad stod äntligen den dörr öppen som han väntat på. För det var inte bara en gång som han avundsvärt tittat på när Stellan lassade upp Bies tröja och klämde lite på brösten, snarare hade han önskat att han var handen. Men nu var vägen fri, och en korv med mos senare stack han ner sin ovana tunga i Bies hals och fingrade lite nervöst utanpå Bies tröja. Sen blev cirkeln sluten och Bie och Orust det argaste paret på Österlen.

Orust var inte ung precis. Liksom Stellan hade han passerat trettioårsgränsen, även om hans sargade ansikte pekade mot en fyrtio. Han bodde i en husvagn på Bulans Tivoli, ett kringresande sällskap som nu befann sig på Österlen för säsongen. Orust var den som hjälpte till att rigga upp attraktionerna, han var en jävel på muttrar och skruvar och sånt.
Bie bodde allt längre och allt oftare i husvagnen. Hon hade inget att hämta hemma hos Fingal och hans enfaldiga bror, då var det bättre hos Orust. Även om hon kanske inte var helt förtjust i Orust så var han det bästa alternativet för tillfället, och hans umgängeskrets var spännande. Det var tjuvar och våldsmän hela högen, folk som vet vad dom ska göra med en kvinna. Basen för tivolit, Bulan, var den störste av dem alla. Det ryktades om att han tagit kål på minst tolv personer bara med sina händer och att han satt på väldiga penningasummor. Inkomsterna kom inte från tivolit utan från de hem han och hans kumpaner plundrade längs vägarna.

Bulan blev Bies hemliga kärlek.

Hon var borta från hemmet under allt längre perioder, saknad endast av lille Eskil. Han hade nu färgats blodröd av Siskels eldfängda tal, och konstnärsbaskern hade bytts ut mot en militärbasker med en röd stjärna längs fram. Eskils största dröm var att stå på barrikaderna och tjuta ”mer makt åt folket” och bära på en stor bild av Gdansk. Ord som patriarkat, prolitär och borgarbrack hade upprepats inför en stolt Siskel och en trött Fingal, och han bar stolt den mindre kopia av Siskels kaftan som blivit uppsydd.

Den enda som gladdes åt Eskils nyfunna politiska engagemang förutom Siskel var Bodil, Eskils historielärare. Det var ett riktigt energiknippe till socialisttant som hela tiden tilltalade klassen med ”brödrar”, något som förvirrade alla. ”Brödrar”, brukade hon öppna lektionerna med, ”nu fattar vi händer och dyker ner i våra förfäders enorma bibliotek”. Så fick alla barnen fatta händer medan hon ömsom berättade, ömsom skrek fram sina ord.
Eskil var Bodils hjärtebarn, med sitt brinnande engagemang och sin underbara retorik. Det enda hon inte riktigt förstod var allt detta prat om Gdansk, men det rörde henne inte lika mycket i ryggen som barnets uppskattning av Hitler. Hur en brinnande socialist kan ens ta namnet Hitler i munnen var enligt henne helt obegripligt. Men det skulle han nog kunna växa sig från.

Lars-Lars satt mest i ladan med sina vänner, vad de höll på med visste dock ingen. Det enda familjen hade uppfattat var att där samlades allt fler människor. Den största delen bestod av Lars-Lars klasskamrater från särskolan, men nu verkade även folk från de lägre och övre klasserna samlas i ladan. Vad de höll på med visste ingen, ett stort hänglås hindrade familjen från insyn och Lars-Lars sa ingenting själv, förutom ett illa dolt leende. ”Lauslaus...” sa han tyst. Inget mer.

Fingal såg dock en märklig sak en dag.
Han hade begett sig bakom Lars-Lars lada för att försöka finna ved när en märklig skådeplats uppenbarade sig. En stor, svart cirkel visade på att marken blivit svårt svedd av eld, trots att detta området låg relativt långt borta från det uppbrunna huset. I cirkeln stod förkolnade rester av föremål, Fingal kunde bland annat urskilja en gammal barnvagn och en fåtölj, saker han kände igen sen gammalt. Men hade inte dessa saker stått på vinden? Och varför stod de uppbrunna här?
Vid middagen nästa dag frågade han Lars-Lars om ifall han visste vad allt detta var. Fingal, som fortfarande var säker på att Lars-Lars kraftiga förståndshandikapp bara var ett ”nyck” väntade sig självklart ett vettigt svar, men fick då endast ett illa dolt leende till svars. Fingal undrade då varför han log, varpå Lars-Lars verkade bli riktigt upprörd och vinkade till sig hans handikappade vän Bruse. Lars-Lars hade alltid en skolkamrat i närheten, oftast den autistiska pojken Bruse, som rullade honom varhelst Lars-Lars pekade. Mongoloiderna Lennart och Lennarth brukade också vara i närheten, och denna gången slängde de några ilskna blickar på Fingal och lade simultant händerna i kors. Lennart och Lennart var klädda i turkosa mjukiskläder, men båda bar varsin respektingivande Merzedessymbol runt halsen. Om man inte visste bättre kunde man tro att de var Lars-Lars personliga livvakter.

Siskel hade börjat titta allt mer misstänksamt på Lars-Lars. Även om han inte längre hade några förhoppningar om att han ska resa sig från sin sits (något som han verkligen försökt och som resulterat i att Lars-Lars skadat sig flertalet gånger), så misstrodde han inte Lars-Lars mentala kapacitet. Han mindes speciellt det gamla uttrycket ”det man inte har i benen får man ha i huvudet”, och även om Lars-Lars verkade ha tappat hela alltet så var Siskel övertygad av att han gömde undan sin talang. Han hade inte förändrat sin syn på att alla förståndshandikapp var hjärnspöken, snarare hade den förstärkts.
Denna svarta, svedda cirkel stärkte hans misstankar ännu mer. Han var nu bombsäker på att djävulskap pågick runt knutarna och att Lars-Lars i hög grad var involverad, om inte till och med den som drog i trådarna. Och vad var den svedda cirkeln för något? Var den en religiös samlingspunkt? Var det en offerplats? Var det bara en plats för en grillkväll? Ingen visste. Inte än.

Eskil hade nog märkt att Lennart och Lennarth inte uppskattade honom. Inte bara en gång hade de gått rakt på honom, och visst hörde han de tysta ”bögjävel” som viskades bakom hans rygg med en mongoloid pojkes karakteristiska röst. Det rådde inget tvivel, Lennartsarna avskydde Eskil. Kanske var det Eskils privilegierade roll som storebror som de avundades. Eskil hade varit runt Lars-Lars hela livet, följt honom under hans uppväxt och utveckling. Lennart och Lennarth hade bara varit med två år. Och Eskil visste bättre än att tro att förståndshandikappade bara var lallande idioter, han hade inte svårt för att se mörkret bakom de okoncentrerade ögonen. Lennart och Lennarth hatade honom. Och allt skulle eskalera.

Tommelilla hade inte märkt mycket i sitt lilla hus i skogen. Han fortsatte att odla sina potatisar, bränna sin sprit och dricka sig enormt berusad, även om han kanske märkt att det varit något mer ruljans på gården. Han hade sett dom gräva en stor grop och han hade sett Siskel resa en liten sten, och hans gissning var att kvinnan hade gett sig av frivilligt. Han hade inte sett henne sedan senast, då hon verkade vara enträgen att bege sig bort från skogarna. Han hade velat be henne stanna hos honom, men hon var nog inte typen som odlade potatis, brände sprit och drack sig enormt berusad så han hämtade Siskel. Hans fader.
Inte ens Tommelilla visste vem hans mor var, det visste bara Siskel. Inte för att Tommelilla brydde sig längre. Sedan han som 10-åring fann elden så slutade han tänka på det mesta. Och när en tanke kom sköljde han ner den med elden och så försvann den och ersattes med arbetarsång. Det blev bäst så.
Han hade dock sett med oro över dotterns nya bekantskapskrets. Bulan och hans kumpaner hade besökt honom flera gånger för att handla bra hemmabränt, och även om han gärna tog emot pengarna så avskydde han varje gång de knackade på hans dörr. Bulan var en stor, arg buffel och hans kumpaner var smidda ur samma form. Dom tyckte om att stå nära en när de pratade och gjorde sig ofta lustiga över Tommelilla, de petade och puttade och skrattade. ”Fye faen vá du lugtar ditt jaevla svin”; brukade dom säga, ”haur du pissat på daj för helvede” och sen tittade dom på varandra och skrattade. Tommelilla brukade i dessa trängda lägen gärna fånle, vilket bara spädde på deras kvarn och fick dom att göra sig lustiga över honom igen. Och igen. Och igen.

Sen Bulan och hans män börjat besöka honom hade han börjat lära sig mer och mer om dem. Han visste att de jobbade på tivoli, och efterhand såg han att de var ganska våldsbenägna. Från sina diverse gömmor hade han sett dom pucklat på flertalet personer, brutala misshandlingar av både män, kvinnor och barn. Bulan verkade heller inte vara främmande med kniven, något minst tre hade fått erfara. Tommelilla hade sett hur Bulan illvilligt snittat upp näsborrarna på en man som hade varit berusad och högljudd på hans tivoli. Det var heller ingen ovanlig handling av Bulan.

Nu kanske ni undrar hur Tommelilla har sett allt detta, hur denna man som odlar sin egen potatis och bränner sin egen sprit och dricker sig enormt berusad varje dag har fått se dessa händelser. Och det förstår jag. Men Sonja hade nog lagt märke till något när hon insåg att ”den som säger att han är dum som ett sågspån, han är nog inte helt sällan lika skarp som en Bob eller en Steve”. Tommelilla var nämligen en enträgen betraktare. Han tyckte att människan var en ytterst varierad och attraktiv varelse och blev gärna intresserad av de exemplar som passerade framför hans ögon. Så han tittade mer på dom, oftast gruvligt arbetarberusad, och följde deras steg bakom en buske eller ett plank. Så hade det varit i fallet Bulan. En ny uppsättning människor hade introducerats för honom och han ville veta mer.
Efter en tid hade han uppmärksammat ett ansikte som han kände igen som hans farbrors dotter. Denna flicka verkade vara tillsammans med en människa i Bulans arbetarlag, han tillhörde inte den inre kärnan men verkade inte heller ha så långt till kniven. Något flickan för den delen inte heller verkade ha. Så arg hon verkade. Så ung och så arg.
Han hade sett hur flickan gärna kråmade sig lite extra framför Bulan, hon svor lite mer och blev något mer aggressiv. Och visst hade Bulan blivit imponerad av flickan vid vissa tillfällen, som den gången hon utan förbehållning först sparkade en liggande kvinna i ansiktet och sen släppte en ganska tung sten på hennes huvud. Då hade det nog glänst till i Bulans ögon, då hade nog Bie klättrat ett par steg upp på hans lista. Något som Bie också verkade ha märkt.

Tommelilla såg på med misstänksamma ögon. Denna Bie, denna osynliga, ignorerade dotter som nu sakta försvann nedåt i den gamla onda spiralen, som hela tiden sökte kärlek någonstans annanstans. Tommelilla ville verkligen hjälpa henne, trots att han egentligen inte hade tid. Hur skulle det då gå med hans potatisland? Hans bränning? Hans rejält tilltagna alkoholism? Hur ska allt det kunna fortgå?

Han funderade.
Sen blev allt svart.