Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Jag var ditt helium, din ballong – en leksak utan värde

.

Du var som ett barn
och jag blev ofrivilligt
din ballong
- du lekte med mig,
du körde stridsvagn
genom mitt hjärta
Du behandlade mig
som om jag
inte vore mer
än en punkt
i tusensidig bok
- obetydlig

Min kropp
och mina känslor
var ditt helium
- något du,
enligt dig,
kunde har roligt med
och sedan bara
kasta bort(!)
när du haft din lekstund

Och medan du
kastat och
glömt bort,
och gått vidare
så tvingade du
minnen av händelser,
och från saker du gjorde
och saker du sa,
in i mitt allt,
där dom etsats fast
i ett rum
där dom aldrig
lämnar mig ifred,
i detta rum
dit jag inte
kan stänga dörren
- i rummet av minnen
som bara växer
sig större varje dag,
varje natt,
- då mardrömmarna
bygger upp allt större taggar
runt taggtråden du planterade i mig
- och som aldrig kommer sluta växa




Fri vers av Il poeta della luna
Läst 355 gånger och applåderad av 8 personer
Publicerad 2008-08-18 13:29



Bookmark and Share


  Betlehemsstjärnan VIP
Vilken känsla du förmedlar. Blir berörd till gåshud.
Ordvalet tillsammans med känslan blir en läsning
utan dess like. Vackert sorgset på något vis/B
2008-09-02

    Sandrew
Herre gud. Du är fruktansvärt bra!
2008-08-22

    deb8
Fint skrivet om taggtrådens makt över ett brustet hjärta...bäst att inte låta taggarna tränga förö djupt in för då börjar de rosta...
2008-08-19

  korpfjäder
Sånadär taggtrådar brukar tala med stora ord om att de inte kan sluta växa, och liksom nästla sig in som om de vore nutid.
Men de är dåtid.
Och fullkomligt tagglösa om man avslöjar dem. Vilket ju kan vara en aning otäckt eftersom man då också avslöjar att man spunnit sitt liv kring dem och gjort dem till sitt centrum.
Det finns andra, mer kärleksfulla trådar att låta spinna i sitt inre!
2008-08-18

  Måna N. Berger
Andas djupt, stig högt över marknadsvimlet mot månen, du är en frihetens blå ballong; låt inte taggtråden punktera dig inifrån!
2008-08-18
  > Nästa text
< Föregående

Il poeta della luna
Il poeta della luna